tande, som hittill3, till föga fromma för landet, för nationen, legat alltför mycket och nästan uteslutande i några få privilegierade familjers och samhällsklassers händer. Hittills ha vi likväl endast varit i tillfälle att i största korthet omförmäla karakteren och hufvudriktningen af de tal han hållit vid några af de stora möten, som med afseende på reformfrågan blifvit bållna i åtskilliga af Englands och Skottlands förnämsta städer. Men då det måste vara af stort intresse för den svenska allmänheten att hon icke blott får erfara våra och andras omdömen och betraktelser öfver företeelserna under en rörelse af den betydenhet som den ifrågavarande, utan att hon äfven får del af de tal som hållas, på det hon må blifva i fllfälle att sjelf bilda sig ett omdöme om deras innehåll och om den ställning de män imtaga, som sålunda yttra sig, anse vi oss böraå understundom något utförligare redogöra för de mera framstående personernas yttranden, och vi välja i dag några utdrag af det förut af oss omförmälda tal, som Bright höll vid det stora möte som nyligen, egde rum i Edinburgh, och hvilket tal, såsom läsaren erinrar sig, förmådde Times att så betydligt nedstimma den höga och öfvermodiga ton, hvarmed denna tidning förut belandlat Bright och hans reformsträfvanden. Vi låta utdragen följa: Kasta vi blicken blott några få årtillbaka, säger hr Bright, -skola vi finna huru tydligt alla de ledandestatsmännen i detta land uttalat sig till förmån för parlamentsreformen. Whigregeringen, som styrde landet från 1846 till 1852, hade lord John Russell ispetsen. Denna styrelse tillkännagaf enhälligt för landet, att dess åsigt var, det en blifvande reform af parlamentet vore nödvändig; och vid början af 1832 års session ingåfvo de till underhuset en bill i ändamål att åstadkomma en vidare utsträckning af folkets politiska rättigheter. Vi hafva sedandess haft en whig-styrelse med lord Palmerston i spetsen, och denna regering sade för folket, likasom den förstnämda, att en -parlamentsreform var nödvändigoch att hon ämnade föreslå en bill. Vidare hade vi en regering mellan dessa båda, hvilken var sammansatt dels af whigs och dels af dessa statsmän, som förenat sig med sir Robert Peel, under earlens af Aberdeen ledning, och denna regering tillkännagaf också för landet att en parlamentsreform var nödvändig; och vid öppnandet af 18354 års session föreslog lord John Russell, en ansedd regeringsledamot och 1edare af underhuset, ytterligare en bill för huset. Sålunda se vi, att alla de officiella ledarne bland whigs, och ibland dessa statsmän som utgjorde sir R. Peels regering — att alla dessa män hafva uttalat sig till förmån för den sak, för hvilken vi nu kommit tillsammans. Men hvad som är mer än allt detta och ännu lustigare — vihafva den enda möjliga regeringen, hon, som representerar hvad man kallar det konservativa partiet i landet, och denna gör; utan någon slags yttre påtryckning, samma förklaring till landet, och vi veta att hon i detta ögonblick är sysselsatt att införa det ena elementet efter det andra, i hopp att vid nästa session kunna erbjuda oss något, som parlametet och landet skola gilla. Jag hoppas i djupet af mitt hjerta, att det icke måtte blifva det slags kalas, som en spansk värd berättas hafva framsatt för sina gäster och hvilket bestod af föga mat, men mycket duktyg. Nu veta vi alla, att denna märkvärdiga endrägt rörande ifrågavarande ämne emellan detta lands statsmän icke härledt sig från några högljudda fordringar från folkets sida Vi hafva icke haft några särdeles stora och hotande meetings, sådana som egde rum årer 1831 och 1832. Hittills har icke existerat någon fönsterinslagning, och illa omtyckta pärers åkdon ha icke blifvit omstjelpta pä gator och vägar. Denna opinionsförändring har härled sig från en annan orsak — från den beständiga påtryckningen, en påtryckning, som, fastän den på lång tid: icke uttalade sig högt, likväl oupphörligen kändes — den beständiga påtryckningen från en tillväxande mäktig opinion å folkets sida, och samtidigt de tilltagande svårigheter. för hvilka hvarje styrelse här varit utsatt då den försökt att på ett tillfredsställande sät påskynda landets: angelägenheter uti underhuset.i det tillstånd; hvari detta. hus för närvarande befinner sig. Hvad menas då med par: lamentsreform och hvad är det vi behöfva? Vi äro, icke några konspiratörer. Vi hafva inga hemliga sällskaper. Vi föra inga skrift vexlingar, som vi frukta att polismyndigheterna.skola öppna. Det finnes för oss inte slags ämne, som vi icke kunna diskutera på stora sammankomster likasom denna, och som vi ej kunna öppet utsäga till hvar och en af våra landsmän, han må ega hvilken ställning 1 lifvet som helst. Vi behöfva en friare ut sträckning af. den politiska makten till ett större antal af våra landsrhän, och på samma gång måste vi nödvändigt minska vissa individers och. vissa. små klassers politiska välde i landet. Det var en tid då konungamakten i England. var absolut och då hon: icke hade lust att afstå någon del af sin absolutism 3; och vi veta, af våra historieskrifvares berättelser, at! en monark fick i Whitehall: ett canska obehagligt slut, emedan han icke ville afstå någo! af sin absolutism, samt att den-monark, som nästan omedelbart efterträdde -honom, antingen blef bortdrifven eller kände sig sjelf nödsakad att begifva sig sin kos, hvilket är un gefärligen detsamma, emedan han föredrog att bibehålla all den absoluta. makt; hvartil! —