TEKNISKT. Orsaken till den transatlantiska telografkabelns obrukbarhet. Efter dr MOHR. Öfver denna kabels alltjemt tilltagande afnattning har man framställt åtskilliga gissingar, af hvilka likväl ingen förklarar saen. Allt hvad man ordat om trådbeklädnalens laddning och urladdning, likt glaset i n Leydnerflaska, saknar tillämpning redan f det skälet, att kabelns overksamhet inträfat småningom; ty bristfälligheterna skulle nnats ha röjt sig genast, emedan samma addningsvilkor funnits tillhands ifrån första gonblicket af kabelns nedläggning. Denna måningom tilltagande overksamhet har nu fven visat sig hos Medelhafskabeln, hvilken, nligt vad de nyaste underrättelserna förnäla, blott har en enda tråd fortfarande verkam, ibland de 4, som den innehåller, och om i början voro samtligen ledande. På sin längsta sträcka befinnes den atlaniska kabeln 10,000 fot djupt under hafvets yta. Antages hafsvattnets tyngd blott till lika stort belopp som tyngden hos sött vatten. 1. v. s. att 32 fots djup svarar mot 1 atmosfertryck, så är kabeln på 10,000 fots djup underkastad 312 atmosfertryck, hvilket, efter 21,417 I på hvar qvadrat-decimaltum, för 1 atmosfertryck, ger det oerhörda trycket af 5682 på hvar qvadrat-decimaltum. I våra högtryckningsmaskiner öfverstiger trycket sällan 64 på hvar qvadrat-decimaltum; det tryck, som kabeln utstår, är alltså, 104 gånger så stort som trycket i en högtrycksångpanna. För detta tryck känner man knappast något ogenomträngligt ämne. När en hydraulisk press anstränges till sin högsta förmåga, tränger vattnet sig ut igenom porerna af 3 tum tjocka tackjernsväggar och samlar sig på tryckeylinderns yta såsom afrinnande droppar. Den bekante nordpolsfararen Score-by berättar, att en harpunerarejulle, som icke hann lossas ifrån barpunlinan, utan af den hbarpunerade hvalfisken drogs ned I djupet, icke mera kunde flyta upp när den dödade hvalfisken sjelf slutligen uppflöt igen. utan hängde fast vid honom likt ett sänklod. och måste dragas upp medelst linor. Jullens virke hade blifvit så fullständigt genomträngdt af vattnet, att virkets skenbart ringare och på dess porositet beroende egentliga vigt hade försvunnit; till följd hvaraf sjelfva träfibrernas vigt, som är större än vattnets. kunde blifva verksam och nedtynga linan. Jullen fortfor att bibehålla denna större vigt och blef obrukbar. Buteljer, fylda med luft, som i uppnedvänd ställning, med vidbängda sänklod, nedsänktes i djupet, befunnos vid återupptagningen alltid fylda med vatten; och om de hade korkats, befanns äfven korken intryckt uti dem. jemte vattnet; utan att man kunde utröna hvart luften tagit vägen. Om vi efter dessa beräkningar och rön granska förhållandet med telegrafkabelns guttaperchahölje, så blir det högst osannolikt att detta ämne kan, för någon längre tid. oskadadt eller ogenomträngdt, uthärda 312 atmosferers vattentryck. Kabelns trådledning har öfverdragits med guttapercha på det sättet, att tråden införts i en med mjuk guttapercha fyld jerneylinder, genom ett hål, som noggrannt passade efter tråden, eller så att denna jemt fylde hå let, och utförts vid eylindern an medelpunkten af ett annat hål, så stort som höljet och trådens sammanlagda tvärsnitt. hvarvid mjuk guttapercha oupphörligt inpressades i cylindern genom en tredje öppning. Härigenom kringpackades tråden med den mjuka guttaperc: an, och utkom beklädd dermed. Förfarandet liknade i det närmaste pressningen af en bakelse och makaroner ger nom en bakelsesprits. Som guttaperchan icke var fullkomligt smält, utan blott uppmjukad medelst värme, så kunde den icke alltid fylla cylindern och tryckkolfven, hvarigenom hor infördes; små luftblåsor följde derföre stun