Nog till vanligasysslor. Följden häraf var 24 hon vecka efter vecka kom mera på balans, tills hon var skyldig flera pund, hvilket llt skulle insparas af ett anslag, som ej ens räckte till de oundvikligaste utgifterna. Detta var-ej att tänka på. Hur skulle hon då bära sig åt? Hon fruktade att om hon droge in något af hvad hennes man var van vid, skulle. han säga att hon ej längre brydde sig om honom, utan bara tänkte på sitt barn. Dessutom, borde hon underlåta att hålla sin man för det vigtigaste i lifvet? Att pruta af någonting för den pockande fru Clarke var omöj; ligt. Ikrart af fördomen om ålderdomens privi-. legium skulle hon ombuldas, och smörjas, och smekas, hvadhelst som än fattades någon annan, och ett utnött och onyttigt lif skulle liksom en drifbusplanta vårdas för att det ännu skulle kunna förnöta några gagnlösa år framför härden, äfven om de unga och i verlden behöfliga skulle förgås i stället. Med fru Clarke var ingenting att göra. Hvad mera kunde hon sjelf afstå ifrån? Redan nu saknade hon ett af de vanliga fysiska hjelpmedlen för en ung moder, och om hon minskade sin nu förda diet, skulle hon blifva bragt till bara vatten och bröd. Hvad skulle hon göra? Medan hon i sitt rum låg på knä framför sin lilla gosses vagga och längtade efter hans uppvaknande, kom hon plötsligt ihåg att hon hade ett vackert perlhalsband som hon ärft af sin moder. Hon brukade det aldrig, och det var således onödigt. Hon skulle sälja det och sålunda undgå längre ångest. Det kunde visserligen göra ondt, men det var åtminstone endast ett ondt för henne sjelf, hvaremot det skulle ha varit ett brott att göra sin man ledsen och kanske mista hans förtroende. — Redan samma dag betalade hon sina skulder, och började på nytt, med en liten behållning, Men det gick ej an att låta det komma