I tveken? sade konungen. Fader! framhviskade de begge, och tryckte hans händer till sina läppar. Endast fruktan att uppväcka obehagliga känslor eller synas otacksam, sade Mikael, har hittills bundit min tungas band för upptäckten af det ölika öde, som tyckes vinka oss på Sverges och Polens jord, och de slutsatser, till hvilka min broder och jag genom våra betraktelser deröfver kommit. I hafven således betänkt eri dessa ämnen? Och edra slutsatser 2 De hafva nyss uttalats af er egen mun. Huru? Er stams brott, vedergällningens krat ? Äfven det! Endast afgörandet af vårt öde var obestämdt, emedan det berodde af er.c Johan Kasimir suckade, derpå sade han, liksom till sig sjelf: Fäderna skola dömas af sina barn, se der den lag som följer alla tiders slägten! O, lyckliga de; som i ett enskilt lif samla välsignelsernas frukter till arf åt sina efterkommande. Georg och Mikael betraktade honom med en känsla, blandad af medlidande och beundran. . Innan de begge vännerna skildes från konungen, skänkte han Georg en minnesgåfva till samma höga värde, som Mikael förut fått mottaga. Nu öppnades utan uppehåll underhandlingarne om palatinens af Sandomir frigifvande, och I:ksom Johan Kasimir beundrade sin gemåls ädelmod utan att våga fästa sig vid dess varaktigbet, fruktade äfven drottningen för beständigheten -af hans beslut, och påskyndade derför dess uppfyllande med hela sin lifliga själsenergi. Att Karl Gustaf ej blef.obeveklig, ebnru han måste uppsätta åtskilliga skenpunkter för en så betydande fiendes utlösning, törde läsaren förstå. Emellertid njöt Mikael glädjen af återupprättandet från den skymf den stränge men ärlige Czarnecki kastat öfver honom, och der.