skulle alltså hafva till följd, dels att statsbudSj blefve oförändrad, möjligen ökades, och els att den utländska skuldsättningen alltjemt tillväxte. Fastän vi nogsamt inse, att medan vår ärade kollega redan så pass fastnat i entusiasmen för stor i statsskuldsättning, att han derifrin icke kan frigöra sig, skall han troligen dock medgifva oss, att våra nyss anförda betänkligheter icke sakna grund. Vi skulle till desamma ytterligare kunna lägga den stora vådan af att under en period, då den finansiella ställningen i hela Europa ännu icke på långt när hunnit att efter en på djupet gående kris blifva betryggad, då penningarne i allmänhet stå i temligen högt pris, och då en genomgripande reform i våra egna finanser är af behofvet högst påkallad — att, säga vi — under sådana förhållanden kasta oss in på en skuldsättningsbana, hvars slutpunkt ingen kan beräkna. Vi hemställa derföre till hvar och en sansad, om det icke är både klokt och dertill nödvändigt, att vi något hejda oss, om det icke är väl betänkt att till en början varligt se tiden an, och derunder i första rummet klokt använda de medel som stå oss tillhands inom lande, hvilka ganska bestämdt kunna uppbringas till en betydlig summa, om vi blott iakttaga sträng -hushållning med statens egna medel. Handelstidningen, som i små portioner uti icke mindre än fem särskilta nummer redan fördelat sin polemik emot oss, har derunder i förbigående uppgifvit, att vi skolat påyrka, det något vidare statslån, vare sig inom, eller utom landet, icke borde upptagas till jernvägsarbetenas utförande. Att berörde uppgift är grundlös och med utomordentligt lättsinne framkastad, är dock tydligt för hvar och en, som läst våra uppsatser, enär just vi ansett möjligt att statslån af förstnämde slag här skulle kunna upptagas, hvaremot vår ärade kollega (i n:r 271) oförbehållsamt antyder, att upptagandetaflån inom landeticke låter sig göra, Vi vilja dock med afseende på vår ärade kollegas uppretade sinnesstämning, somicke medgifver bonom att bålla tankarne fullt samlade; icke föra honom det begångna misstaget särdeles till last, utan blott erinra honom om detsamma i förbigående. Men då han gör sig den onyttiga mödan att meddela, huru stor statsskuld andra länder ega, rimligtvis för attlåta förstå, hvad Sverge i samma väg kan tåla vid; så vilja vi blott fästa hans uppmärksanthet på; hvad han troligen icke kar sig bekant, att de flesta bland de af honom. citerade stater egentligen hafva inhemsk. statsskuld, och vidare att bland: de länder, hvilkas statsskuld är wländsk, äro de flesta ingalunda i en särdeles lycklig ställning, hvarken finansiel eller politisk, till en stor del, just derföre, att de dragas med stor utländsk statsskuld. För öfrigt, och då man talar om vår utländska skulds obetydlighet, bör man. dervid icke förbise, att veterligen finnes intet land i Europa, der jorden, fastän den tillhör enskilta. personer, är så belastad med utländsk skuld, som fallet är i Sverge — en skuld, hvilken är af precist samma natur som om den vore utländsk statsskuld. Enda orsaken hvarföre den skuldsumma, som vidlåder svenska jorden för lån, upptagna i utlandet af byporteksföreningar, icke blifvit synlig i några, beräkningar, eller kunnat upptagas på vårt skuldregister, är den, att hypoteksföreningarn , genom ett oförklarligt förbiseende af regeringen, aldrig blifvit uppmanade eller förständigade att i detta fall meddela några uppgifter, fastän detillfinansmin stern skola inkemma med uppgifter om sin ställning, hvilka just i den allra vigtigaste punk: ten ingenting omförmäla. Men vill man verkligen skärskåda vår finansiella ställning, och vill man icke göra det ensidigt, så är de klart, att man icke kan eller bör blunda föl den utländska skuld, som. belastar Sverges jord — en skuld som likaså väl årligen må ste förräntas, som den skuld, hvilken stater häftar för i utlandet. Förstberörde skuld ha: dock vår ärade kollega visligen alldeles förbi gått, antagligen derföre, att det skulle tage sig illa ut, om den uppfördes i vårt skuldre gister. ; Den strid, som vi haft med en insärdare sor begagnar signaturen J. A. G., rörande belop pet af den möjliga bristen i tullmedlen, ha naturligtvis varit för Hand. Tidn. särdeles väl kommen. Vi behöfva icke förnya densamme med Handelstidningen, som helt och hållet fastän opåkallad, slagit sig till finansministern: vapendragare.Vår kollega identifierar sig naturen J. A. G. med hr finansministern, mer det är ju en om brist på takt vittnande påflu genhet att vilja bryta den anonymitet, som J.A.G. sjelf ansett sig böra iakttaga. Särdeles komisk är Hand. Tid:s förbittring mot Posttidningen, derföre att icke den i törevarande strid deWigit på det sät, som vår kollega i Götebvtg åstundar. Det ser utsom han anser sig oförmögen att sjelf dräpa oss. och-att.han derföre vill kreera Posttidninger till sin Samiel. Men vill han det, så är def påtagligen i högsta grad oklokt att beskylls Posttidningen för tvetydig och slapp neutra: litet. för lättjefull irdolens? ochför begagnandet af tomt prat. Att Handelstidninger är i behof af biträde medgifves villigt, men icke vinnes det genom att använda ?glåpord? mot den, hvars hjelp han påkallar, och viärc fullt förvissade ;om, att Posttidningen allra minst i närvarande strid: vill fungera såsom a RR RP ENE OS 1-3 sq