ga visit hos kungen. Jag bör nämna att desse rykten visserligen finnas, men att de för öfrig gått mer än vanligt tyst genom publiken. De har varit sagdt att landtdrosten från Pinneberg nog åter begagnade: tillfället och i ytterligaste hemlighet arbetade på en ny ministerkombination, men ingen har vetat något rätt mycket vigare derom; för öfrigt hafva de flesta skakat på hufvudet och slagit hela frågan bort med att det kan aldrig gå — han kan inga kolleger finna — låt honom fnaska, om det roar honom ! Detta är måhända likväl att taga saken väl mycket lätt och ogeneradt. Om jag icke misstager mig, har: också hr Hall sjelf funnit omständigheterna ett ögonblick fordra, att man åtminstone frågar sig litet för. En circonstance aggravante vid detta tillfälle är nemligen, att en ny person just i detta drag uppträdt inom kamarilla-sferen, en person, hvilken genom sin alldeles exceptionella ställning i samfundet, förutom hans åtminstone relatift taget oförnekliga användbarhet, nödvändigt måste ådraga sig en viss uppmärksamhet. Denne man är baron Blixen-Finecke. Jag omnämde i mitt senaste bref den högtidliga försoning, som nyligen vid ett intressant tillfälle, vid rTiksmarskalken Berlings af Salomos skatter dignande middagsbord, egde rum mellan H. M. och baronen i fråga, en försoning, som efteråt beseglades förmedelst den betydelsefulla fredspipa, H. M. konungen lät af sitt eget pipförråd öfverlemna åt honom att röka af efter maten (jag bör förklaringswis nämna, att detta allmänt betraktas som den allrastörsta nådebevisning från kung Fredrik VII:s sida; hr Scheele, hr Berling och några andra utvalda hafva dessa nådepipor stående på konungens hylla, alltid stoppade för deras räkning). Det har icke blifvit dervid. Det förmäles med mycken tvärsäkerhet att baronen icke långt efter denna händelses minnesvärda datum skall hafva tillskrifvit H. M:t ett charmant bref, deri han för sig yppande tillfällen ställer sig, som det heter, till H. M:ts disposition, lemnande majestätet för öfrigt fritt val med afseende på det bruk, han :skulle vilja göra af baronens undersåtliga dåvouement. Denna lilla billet-doux lärer verkligen ett ögonblick hafva — om med rätta eller icke, skall jag låta vara osagdt — stört hr Halls jemnmod, och det är obestridligt, att såframt verkligen baron Blixen nu skulle vara parat till allt, har hr v. Scheel fått en alldeles ny och lyckligt funnen chance, i det han sålunda åtminstone skulle strax ha en utrikesminister, hvad bhittills väl utgjort för honom en af de största svårigheterna att åstadkomma. Det vore då genast baron Blixen, hr Scheel sjelf, denne Tilliseh, hvarföre icke äfven Monrad? Borde man sedan icke kunna skrapa ibop ett par till? . Experimentet kunde ju då vågas åtminstone för tre gånger fyrtioåtta timmar? Dock, jag tror knappast det skulle gå i alla fall! Man kan för öfrigt roa sig med dylika små kannstöperier, men vare det långt ifrån mig att göra mera af det, än det förtjenar! Låtom hr Scheel jaga rådjur så mycket han är karl till, låtom också baron Blixen skrifva sina små biljetter, och låtom hr Hall sitta der han sitter! Deremot är en ministerförändring redan notorisk och officiell. Den gamle f. d. grosshandlaren Nathanson afgår med pension från sin post som Berlingske Tidendes, premier. Professor Holst efterträder honom från nyåret att räkna: Professor Holst är icke som politisk person bekant och kommer utan tvifvel ej heller sjelf att taga befattning dermed; han blir den berlingska tidningsministerens nya ansvariga namn, men skall för öfrigt hafva sin utrikesoch sin inrikesminister under sig. Man nämner till dessa platser hr Gleerup, den bekante chefen för riksdagens byrå, en man med mycket framstående talang och pröfvadt konstitutionelt sinnelag, samt hr Rimestad, en man ej heller utan förmåga, men hvars politiska riktning synes mindre lätt beoch påräknelig. Kombinationen är icke utan sin lilla besynnerlighet. Man glunkar om att den svensk-norske ministern härstädes, amiral Virgin, skulle hafva uppsagt sin våning, för att inom kort tid afE härifrån till en annan gesandtpost (Haag ?). örmodligen känner ni bättre i Stockholm huru härmed kan förhålla sig. Jag må säga, att ifall detta skulle så vara, kommer det att inom de särskilta politiska kretsar härstädes, der man, om äfven med någon nyans-olikhet, hoppats och gjort räkning på en gemensam svensk-norsk-dansk sträfvan till verkliggörandet af en sann nordisk politik, framkalla ganska blandade känslor. Virgin var nu, som det tycktes, fullt inne i alla de invecklade förhållandena här, ett studium, som minst af allt skall kunna komma honom eller Norden till nytta i en vrå af — Holland, och ingen menniska begriper hvarföre han. då just nu kallas härifrån. Vill det svensk-norska kabinettet härmed göra en demonstration? Har man redan ångrat den famösa danskvänliga noten för ett par månader sedan? Ämnar man från svensk sida åter öfverlemna de danska affärerna au prå de hazard, så som de voro före amiral Virgins hitkomst? — Om allt detta kunde vara mycket att säga, men det är i sin ordning att jag åtminstone först afvaktar ryktets bekräftelse och icke går händelserna i förväg. Det blir tid till allt. S. B. UTRIKES.