STOCKHOLM den 24 Deo. Vi lemna i dag den politiska debatten och de publicistiska tvisteämnena åsido. Det är Jul! den stora festen, den gladaste, den mest nationella af alla är åter inne. Redan under den förkristliga tiden firade våra förfäder under dessa dagar en fest för det återkommande ljuset, och denna vackra sed helgades och förädlades af kristendomen, som stälde den i sammanhang med fi: andet af det klarare andliga ljusets födelsefest. Men om sålunda denna stora högtid är och måste vara gemensam för hela den kristna verlden och för, alla kristna nationer utgör en föreningspunkt, så är det likväl företrädesvis i Norden, inom de Skandinaviska folken, äfvensom hos det med dessa befryndade Brittiska, som man egentligen och med förkärlek förstår att fira julens fest, och der denna på ett mera framstående sätt kan sägas göra epok i lifvet. Det hårda klimat, som beröfvar nordbon en del af den spänstighet, som är Söderns barn egen, den hårdhändta kamp, i hvilken han ständigt befinner sig med en sträf natur och en föga gifmild jordmån, de stora afstånden i ett glest bebodt land — allt bidrager att göra honom mer än andra emottagligför umgängets och det vänliga meddelandets vederqvickelser, ehuru visserligen ofta hans naturliga tröghet afhåller honom att under vanliga förhållanden öppna sitt hjerta och ge form åtsina tankar. Men derföre öfverlåter ban sig ock med så mycket större hängifvenhet och värma åt denna djupt hos honom inneboende drift och känsla, så snart han finner någon kraftigt manande anledning att kunna göra det. Och en sådan anledning erbjuder i rikt mått julhögtiden. Derföre finner man ock ingen tid af året, ingen högtid så af alla, unga och gamla, höga och låga, fattiga och rika, med en sådan längtan emotsedd, med en sådan glädje helsad. Denna högtid är en ljusets fest, och detta icke blott i det hänseendet, att den infaller vid vändpunkten emellan det mörker, som. nu upphör att ytterligare tillväxa, och det hädanefter allt mer och mer tilltagande ljuset, utanj ock emedan högtiden sprider ett vackert ljus öfver de äldsta, de ursprungligaste, de heligaste förhållanden i lifvet, familjens och hemmets; ett ljus och en glädje, hvilka sjelfva ingenting annat äro än ett återsken af det, som utgör högtidens ämne och föremål. Det är en familjens, en hemmets högtid vi i dag gå att fira. Midt under den kala, gråa ödslighet, det rusk och dusk, söm i dag på ett så sorgligt sätt utmärker den yttre naturen, öppna sig glada och ljusa utsigter för hvar och en som har ett hjerta, öppet för ädlare intryck. Men en af de största njutningar, som den bättre lottade alltid och särskilt vid denna tid kan bereda sig, är den att.söka något lätta bördan och sorgerna för dem som deraf tyngas. Ett sådant nöje kan ingen behöfva undvara, som känner sig manad att söka det. Nöden påträffar man lätt uti mångahanda gestalter. Den bittraste är dock ofta den, som låter minst höra af sig, som man måste uppsöka och möta, ej ensamt med öppen hand, utan med varmt deltagande hjerta. Måtte då denna högtid till våra hem och till vårt älskade fädernesland bära fridens välsignelse, måtte den verksamma välvilja medmenniskor emellan, utan hvilken ett samhälle icke kan ega bestånd, utan måste falla tillbaka uti råhetens kaos, i allt mera vidsträckta kretsar göra sig gällande inom det gamla Sverge och i sin mån bidraga till att höja samhällsandan! Hjertligt tillönska vi alla våra läsare, alla Sverges inbyggare, våra vänner och vedersakare en glad, fridfull och välsignelserik jul!