STOCEHOLM den 23 Dec. Af en den 3 dennes utfärdad och i gårdagsbladet införd kunglig skrifvelse till generalpoststyrelsen, med anledning af föreslagna åtgärder till poströfveriernas förekommande, har man inhemtat att regeringen icke för närvarande funnit något annat medel till detta ändamåls vinnande, än att fullkomligt nyktra, dugliga och pålitliga personer användas såsom postiljoner, samt att genom egna, tjenliga åkdons begagnande eller andra medel den största möjliga säkerhet för posterna befrämjas; för hvilket ändamål generalpoststyrelsen bemyndigats att använda, till en början, 3000 rdr rmt. Hvad beträffar valet af postiljoner, så har det hittills, oss veterligen, icke i allmänhet gifvit skäl till klander. Då man tager i betraktande huru många postiljonerna äro och huru ansträngande deras tjenstgöring, till stor del nattetid och ofta i svårt väder, så torde antalet af de tillfällen icke kunna räknas för stort, då poströfverier vållats genom postiljonens försummelse. Hvad generalpoststyrelsen således har att göra, är i främsta rummet att anskaffa tjenliga vagnar för postforslingen. Att icke detta skett långt förr vill synas oförklarligt och oursäktligt; ty att medel dertill fattats har härledt sig af styrelsens underlåtenhet att dem begära. Att vagnarnes beskaffenhet är en af de allra vigtigaste omständigheter vid postbefordringen ligger så nära för tankan, att den aldrig bort undgå styrelsen. Man jemföre med poststyrelsens den enskilte mannens sätt att förvara sina penningar. Erfarenheten lärde den senare att han icke kunde lita på styrkan af låsen i sin port, sina dörrar och sin byrå, utan om han vanligen hade någon större summa penningar inneliggande, så köpte han sig en kassakista att förvara dem uti, och kassakistan skyddade hans egendom bättre än poliskonstaplarne, hättre än den i en stad talrika omgifningen af menniskor; ty tjufven visste att det icke iönade mödan att bryta sig igenom portar och dörrar, enär han derefter skulle hindras från att åtkomma något rof af en förvaringsanstalt, som han icke förmådde genombryta utan långvarigt och mycket bullersamt arbete, om ens genom detta. Postverket har deremot låtit -hundratusentals riksdaler dagligen forslas fram och åter på ödsliga vägar, der ofta på milslånga sträckor ingen boning firnes och ingen menniska nattetid färdas, endast förvarade i en läderväska, som kunnat i all tysthet med en knif öppnas. Till skydd har medföljt en postiljon, men ehuru beväpnad, har han, som erfarenheten ådagalagt, ofta icke kunnat försvara sig emot en eller två personer, som legat i försåt för honom. Och äfven om denne postiljon öfvades i sina vapens bruk och dertill finge ytterligare en postiljon till bistånd, skulle det icke skydda posten mot röfvare. Det skulle endast tvinga dessa att förena sig i band af tre, fyra eller fem personer, hvarigenom de i alla fall:kunde vara någorlunda förvissade om att få öfverhand, då de kunna välja tid och ställe för försåtligt anfall. Men gör postvagnarne till kassakistor, så försvinner lockelsen för tjufvarne. Så snart dessa komma underfund med att, om de än lyckas undanrödja bevakningen och föra postvagnen afsides, de likväl icke skola kunna öppna denna utan att använda lång tid och ett arbete, hvaraf bullret skulle höras på långt afstånd, så skola de afstå från alla försök. emedan de måste finna att tidsutdrägten skulle gifva förföljare tid att uppleta dem och bullret leda på spåren. I den kungiga skrifvelsen antydes för öfrigt att regeringen är sinnad utfärda nya bestämmelser rörande grindars anbringande tvärs öfver landsvägarne. Minskandet af dessa hinder skulle visserligen beröfva våldsverkare några tillfällen till anfall å posten, men vore i allt fall blott ett ringa palliativ; likasom en ifrågasatt tillåtelse för postiljonerna till friare begagniande af sina försvarsvapen. Att postverket genom starka vagnars begagnande borttager möjligheten för våldsverkare att åtkomma de deri förvarade brefpåsarne, och framför allt att penningeafsändare så mycket som möjligt begagna sig af de nu ganska talrika tillfällena att utan särskilt afgift i privatoch filialbanker erhålla postre i ssvexlar. äro och förblifva de: verksammaste medlen till posternas betryggande, tilldess att med ri kets ständers medverkan möjligen framdeles kan åstadkommas ett postvexelsystem.