läsares uppmärksamhet i anspråk för en återblick på den statsmannabana, som nu är slutad. Hvad för ögonblicket är af största vigt och hvad som icke tål uppskof, är att betrakta — icke det förfluna, utan det kommande — icke att bedöma den person, som afträdt från statsförrättningarne, utan frågan om huru hans plats skall fyllas. Med afseende på statsrådet Vogt vilja vi i detta ögonblick blott förklara, att underrättelsen om hans afsked af allmänheten utan tvifvel skall emottagas med den känsla, som alltid måste tränga sig på en, när värfvet är slutadt för-en man, som djupt ingripit i ett statslifs utveckling, hvars betydelsefulla verksamhet sträcker sig genom snart ett halft århundrade, hvars karakters styrka och renhet bestått mer än ett prof och hvars vilja att främja fäderneslandets väl ingen har betviflat, äfven om man varit motståndare af hans åsigter och politiska maximer. I ett senare nummer yttrar sig samma tidning rörande denna fråga: Hvad vi i måndags antogo såsom något, hvilket blott hade lösa ryktens grund, anse vi oss nu berättigade att antaga såsom en så ker tilldragelse: att statsrådet Vogts ansökning om afsked är föranledd genom en rittfram uppmaning, ett positivt tillkäntragifvande af prinsen-regentens önskan. Härigen om få slutledningarne om de troliga följderna af händelsen en annan grundval. Det kan nemligen då svårligen dragas i tvifvelsmål, att fskedandet skett med bestämd afsigt att skapa en vakans och derigenom plats för em enskilt utsedd person eller en utaf flera utsedda. Att desse utsedde icke höra till de män, som den allmänna rösten (man söke denna i storthinget, i det genom medborgares val uttryckta förtroendet eller i pressen) har kallat eller kallar till rodret, torde få anses såsom visst; säkert är, tvärtom, att de för allmänheten skola framstå i den mystiska skepnad, som utgör det dunkla okändas makt, men tillika behäftade med den — förtjenta eller oförtjenta — misstanke, som alltid i ett fritt samhälle skall göra sig gällande mot män, hvilka komma till maktens höjder uteslutande genom furstegunst. Säkert är vilare, att den utnämning, som tros följa omedelbart på Vogts afsked, skall stå i strid med det konstitutionella systemets sanna anda. Detta system är motsatsen till enväldets herradöme, men det är likaså otvifvelaktigt motsatsen till personliga gunstlingars regemente. Monarken har i konstitutionella stater prerogativet att sammansätta sitt råd, men detta prerogativ kan icke i längden utöfvas med det sjelfkloka syftet, att se sina egna personliga meningar genomdrifna emot nationens. Ingen konstitutionel konung har någonsin gjort detta försök utan att det ledt in i faror; der ett samhällslif med fria former kommit till en viss utveckling, skall det under en sådan utöfning af konungamakten ofelbart törna emot och komma till brytningar. Telegrafunderrättelsen om hrr Sibberns och Birch-Reichenwalds utnämningar, den förre till statsminister, den senare till statsråd, anlände först på e. m. den 16, så att morgontidningarne för den 17 icke hinna deröfver göra några reflexioner. Morgenbladet fogar dock till sjelfva notisen följande ord, som tyckas vittna derom, att midt i den stora missbelåtenhet det väckt en liten belåtenhet, att hr Birch-Reichenwald åtminstone icke blifvit statsminister, samt att hr Sibbern äfven i Norge har anseende för förmåga och skicklighet: Ministerkrisen är således slutad i hvad angår första akten; de följande akterna, skola vi förmodligen få känna inom kort tid. Hi Sibberns utnämning. till statsminister kom så till vida oväntadt, som här med mycken bestämdhet har omtalats att Birch-Reichenwald skulle hafva denna post, Vi antaga, att all. mänheten utan sorg skall erfara derna förändring på statsministerposten, och atthr Sibbern i denna vigtiga ställning skall: utveckla något af den terksamhet och det inflytande. som tillhöra hans höga embete. Han har ettsi godt namn för sin. välvilja och nit för lands: mäns intresse i Nordamerika, att vi göra oss de bästa förhoppningar. Hans fleråriga vi stande i Nordamerika och i London bör hafv: gifvit honom både aktning och intresse fö. de konstitutionella formerna och sinne för re former och en lefvande anda i statslifvet. Drottningen, kronprinsessan, bertiginnar AEG la er : .