ie nod KOKS jeep I SUR Övpt NR öv NR att draga sig tillbaka.? Hela denna sak är så mycket besynnerligare, som regenten för icke längre än sex må-. rader sedan lärer baft för afsigt att göral. honom till ståthållare och sålunda behålla honom i spetsen för den norska regeringen, på samma gång genom hans afgång från sin nu innehafvande plats ett tillfälle skulle öppna sig att sätta in i regeringen en för regenten enskilt välbehaglig person. Man visste ännu flera dagar efter det tele-å. grafunderrättelsen om Vogts afsked anländtj. icke hvem som skulle bli hans efterträdare; men de rykten, som gingo i detta hänseende, och om det sätt, hvarpå regenten vidare ärnade ordna ministeren, voro icke egnade att lugna sinnena. Man visste temligen allnänt, att icke de a män, som nationen helst önskade se inträda i regeringen, f. d. statsrådet Stang, som för några år sedan på begäran entledigades på väntpenningar till följd af sin sjuklighet, men nu är återstäld till helsan, samt amtmannen Aall, icke skulle komma i fråga, till följd af deras sjelfständiga tänkesätt, hvilken sistnämda egenskap man just ansåg de personer sakna, hvilka nämndes såsom de der skulle komma i fråga. Alla de tre större Kristaniabladen ha härom uti flera artiklar uttalat sig i samma anda. Morgenblådet yttrar i en längre artikel bland annat: Regentstyrelsen står på en farlig skiljeväg, och allmänheten fruktar, att hon skall beträda en bana, der hon förlorar återstoden af sin popularitet. Hon har i sin makt nu i det sista ögonblicket — måtte det icke vara för sent! — att böja in på en väg, der hon kan grundfästa de sympatier, som H. K. H. kronprinsen under sitt vistande här såsom vicekonung onekligen i icke ringa grad tillvann sig. Allmänheten känner sig förvissad om, att statsrådet Vogts afsked skall efterföljas af flera hans embetsbröders afträdande. Det är utan tvifvel mer än ett rykte, när man nämner att statsrådet Blochs afgång står närmast i tur, och att en annan af statsråderna — Möinichen — likaledes skall befallas att ingifva afskedsansökan. Vi äro ett naivt folk, och till och med då pressen sistlidne vår diskuterade frågan om statsministerskiftet, var det en stor pluralitet inom nationen, som icke ville sätta tro till alla berättelser om förändringar. Så litet äro vi vana vid det slags hufvudstupa inoch utflyttningar, som under regentstyrelsen föregått i statsrådet i Sverge. Men när våra ögon en gång blifvit öppnade, sträfva vi för att öfverskåda situationen i sin helbet. Och det är nu ingen, som hyser tvifvel derom, att vi stå vid början af samma serie experimenter, som sysselsatt den svenska allmänheten och den sveneka pressen. Christianiaposten yttrar sig rörande denna sak på följande sätt: Det har redan länge — isynnerhet sedan H. K. H:s utnämning till vice konung — varit tal om, att ett missförhållande skulle häfva inträdt mellan regenten och regeringen, eller åtminstone en pluralitet af densamma. Synnerligen har det berättats, att statsrådet Vogt icke sällan stält sig i opposition mot H. K. H. Äfven i allmänna tidningar har denna sak blifvit omtalad under form af rykten om en förestående ministerförändring och, så vidi vi erinra oss, utan att blifva motsagd.: Det är i allmänhet anledning tro, efter hvad mar dels offentligt dels underhand fått erfara, ati dessa rykten varit grundade. Och hvad der nyligen inträffade öfverraskande tilldragelser angår, så hänger det efter all sannolikhet så tillsammans, att. statsrådet Vogt på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, blifvit föran ledd att söka sitt afsked. Härom kan det vara ett och annat att säga, nästan mera än man bar lust till. Att regenten har rätt, att utan vidare omständigheter och efter behag afskeda hvilken som helst af sina ministrar eller förmå dem att taga afsked, och det af hvilka skäl som helst eller, om det så behagar honom, utan något skäl, detom tviflar naturligtvis. ingen; men det har sina sidor att begagna en sådan rätt. En sådan handling kan egentligen icke kriticeras; det enda som kan sägas är: Fortfar, men se till aft detlyckas! Det är ingen oläglighet begången — nej, visserligen icke, rätten eller, om man hellre vill, rättigheten är på hans sida — ja visserligen är den det; när. han uttalat sitt jag vill,, så är saken dermed afgjord. Men det är farliga ord att uttala dessa jag vill! De göra ett ganska eget intryck dessa ord. Då man hör dem, är det liksom man hade en känsla af att det var något som brast sönder i detsamma, något som icke kan åter hopfogas, utan måste beständigt allt mer och mer skiljas åt. Liksom det gifves segrar. som äro värre än ett nederlag, så finnes det ock nederlag, som äro bättre än en seger. Till detta slag må det väl räknas; om det förhåller sig såsom det allmänt berättas, att statsrådet Vogt verkligen nödgats vika från sin plats förr än han eljest ville. Att nödga den man, som i tre och tretio år stått vid statens roder, att aflägsna sig, icke för hans slöhet, utan för hans fasthet, är väl något, som de fleste skulle hafva kt sig på innan de satte det i verket. För fadern och farfadern har han varit nog böjlig, men för den unga och nya är han för styt. 4 I en längre artikel, skrifven omedelbart efter mottagande af underrättelsen om Vogts afskedstagande, yttrar Aftenbladet bland annat följande: Midt under den djupaste stillhet har vår politiska atmosfer plötsligen blifvit sattistormande rörese genom den oväntade nyhet vi nedanför meddela: statsrådet Vogts afsked. Det är med afseende på vår inre politik måhända den största händelse, som inträffat sedan första ministerombytet efter konung Oscars tronbestigning och otvifvelaktigt den följdrikaste statshandling, som utgått från regentskaet. Ty anting n man fister sig vid det framstående inflytande statsrådet Vogt utöfvat — ett inflytande, som har varit så stort, att vårt regeringssätt genom ett allmänt bruk i poliFÖR SE ESR NEN fl ARR er