fientlig mot den toma formalism, som reducerar poe sien till ett betydelselöst klingklang, ett litet nät och vackert oförstånd med rim i ändan, i hvilke språkvirtuositeten är hufvudsaken och der deti sjelfv: verket är språket som får dikta, såatt det beror på en slump, en lyckträff, om någon tanke, någon till stymmelse till verkligt innehåll förvillar sig in ut de lingvistiskt-prosodiska torneringarne. Språkvirtuo serna fattas genast af en helig fasa, då de få hörs talas om realism uli poesien; de äro genast färdigs med Hhvarjehanda qvicka anspelningar på lärodik ter om guano, grunddikning o. s. v. Men der sunda realismen , inom poesien förkastar visst icke den sanna idealiteten och trampar ej under fötterna skönhetens eviga lagar. Den menar endast, att en poesi kan finnas utan oreda i begreppen, utan svammel i orden, utan förnäm okunnighet om den yttre verlden; den tror, att skalden-icke behöfver vara blind för lifvet eller försätta sig med hela sitt åskådningssätt i en annan tid än den han tillhör. Den tror, att namnet poesi alltför mycket missbrukas för hvarjebanda uppdukade reminiscenser och läs frukter, för sammanljugna känslor och osunda saker, och att den verklige skalden bör bringa något nytt stoff in uti poesien, bör meddela något af sin ande, något som han sjelf känt och genomlefvat, hvilket naturligtvis förutsätter att han skall ha både förstånd, fantasi och hjerta; den kräfver visst icke — såsom språkvirtuoserna påstå — några poemer öfver den nya tidens maskiner och uppfinningar, men den besjunger gerna menniskoandens bedrifter och segra menniskans diktan och traktan under de nya förhållanden, som. civilisationsutvecklingen medför. Så länge menuiskor födas till verlden, begåfvade med fantasi och känsla, så länge naturen är skön, så länge sanningens och skönhetens ande uppenbarar sig i naturen och menniskolifvet, skall poesien finnas i verlden — äfven om så illa bär till, att vår tid har andra kommunikationsanstalter än dem romarne begagnade, äfven om de båda hemisferernas hela fas land öfverspändes med ett nät af jernvägar och telegrafer, ja äfven om det oerhörda skulle inträffa, att latinska grammatikan icke längre lästes i elementarskolorna. Rektor Frykstedt sade sig befara att frågan skulle urarta till en partisak. För sin del hade han endast uppträdt, emedan den förening, som inbjudit till dessa sammanträden, vore en pedagodisk förening, och han trodde att man här kommit tillsammans för att söka sanningen. Den förste talaren hade gjort sina motståndare stora förebråelser för det de sköla fästa sig för mycket vid det latinska språkets rikedom på ändelser. Men han hade dock sjelf varit den som först börjat undersöka latinetur denna synpunkt. Han hade dervid, syntes det talaren, gått tillväga som ön person, hvilken vid bedömandet af en menniskas karakter endast fäster sig vid dess fel och ofullkomligheter, med förbiseende af dess förtjenster. Möjligtvis skulle dock den sålunda bedömde, om han uppträdde i ett sällskap, befinnas vara ganska dräglig, kanske till och med angenäm. Man säger, att latinstudiets. värde endast-är en inbillning, en humbug. Men om man vill utröna detta språks värde, är det ej ett rätt förfaringssätt att med dissektionsknifven sönderstycka det, utan man bör jemföra dess författare med andra språks. Det kunde ej vära talarens mening att nu inlåta sig i en sådan undersökning, men. en sak vore dock; menade han, så klar, att ingen torde kunna förneka den, den nemligen att latinet i grammatikaliskt hänseende är det bestämdaste språk. Svenskan vore visserligen lika vacker, men i afseende på bestämdhet måste hon erkänna sig stå efter. Man ifrar för en syensk och nationel bildning, men hvarföre aktar man då ej på våra största författares ord, som alla utan undantag uttalat sig för undervisningen i de klassiska språken i skolorna. Så hade Tegner gjort i sina skoltal, så Wallin och Geyer, i hvilka stora mäns arbeten man nogsamt märker inflytelsen af forntidens bildning. Man har vidare. mycket erinrat om att grekerna, ehuru de ej studerade något annat språk än sitt eget; likväl hunno en så hög nationel bildning. I afseende härpå ville tal. först anmärka, att grekerna ingalunda hemtade sin bildning uteslutande från sig sjelfva. Många främmande bildningselementer ingingo som bekant i deras kultur. Deras mission var att sammanfatta alla dessa olikartade elementer, och att de deraf förmådde frambringa ett så harmoniskt helt, deri låg deras stora förtjenst. Men icke kunna vi ha det på samma sätt som de. Hvar tid har sitt särskilta läge. De gamla författarne ha för oss uppstält oupphinneliga mönster i stil, och vilja vi komma till någon fullkomlighet deri, måste vi gå till dem tillbaka. Att anse studiet af dem öfverflödigt, vore detsamma som att säga till en målare eller bildhuggare, som vill utbilda sig i sin konst genom åskådandet af de gamla mästerverken: Hvad skall du utrikes och göra; du kan lära dig konsten lika bra här hemma som genom att studera Zeuxis och Parrhasios konstverk. Men ett sådant yttrande vore ju oförnuftigt. Med anledning af talarens påstående vid ett föregående sammanträde, att kristendomsundervisningen i skolorna blefve betydelselösare om man der skulle upphöra att läsa nya testamentet på originalspråket, hade en annan talare yttrat, att om så vore, så visste denne talare ej hvad med kristendom menades. Till svar derpå ville han endast nämna, att han visserligen ej vore en af dem, som ville göra kristendomen beroende af kunskapen; men han trodde dock, att det för en persons kristliga lif vore af stort värde, om han kunde läsa den heliga urkunden på originalspråket. Som exempel härpå vill han anföra huru några kolportörer — han tillhörde ej: dem som fasa för kolportörer — hvilka ej haft större kunskaper. än de i folkskolan kunnat inhemta, derigenom att de i en här i hufvudstaden varande kolportörskola blifvit uppmärksammade på vissa bibelställens ordabetydelse på originalspråket, fått en synnerlig lust att lära sig detta språk och äfven haft mod att göra det. Som ett bevis på att studiet af de gamla språken nu skall ligga i själtåget, hade en talare vid sista sammanträdet erinrat om svårigheten att erhålla en tillfredsställande svensk bibelöfversättning. Talaren ville med anledning häraf erinra om Geijers ord: Bibeln, en bok af gudomlig både enkelhet och mångfald, är derföre mer än något annat verk utsatt för att missförstås,. Samme talare hade ju sjelf talat om svårigheten att få en svensk roman tillfredsställande öfversatt på franska. Om detta varit fallet med en sådan bok, huru mycket större måste ej de svårigheter vara som möta vid en öfversättning af böckernas bok, bibeln. I afseende slutligen på det påstående som blifvit gjordt, att den inre menniskan skulle lika mycket utvecklas genom studium af naturvetenskaperna som af språk, samt att naturstudier skulle mera befordra ett sjelfständigttänkande, uttryckte talaren den åsigt, att dessa endast uppöfva några vissa själsförmögenheter, medan -språkstudierna utbildade dem alla. Att tänka sjelfständigt lärde man för öfrigt aldrig endäst genom studier. Förmågan deraf vore en högre gåfva. (Forts.) Ekonomiska ställningen I Wermland. Till Redaktionen af Aftonbladet. Efter meddelandet af tariffen öfver taxeringsvärdet å hemman, som innehafvas under eganderätt, har Wermlandstidningen n:r 90. för den 13i d nna månad i en not sökt ådagalägga att den wermländska jormmJMJJJ— a RR