er de Ne Ae Ka Arad Åre Jodl angr rv rt NS Kro stab EA hade ännu på den tiden icke uppsvingat sig till den höga pedagogiska åsigt, som vill gifva oss en bildning i ändelser. Man räsonnerade om latinet precist så som vi i dåg våga räsonnera om de moderna språken. I samma skolordning omtalas för gymnasierna 6 lectores, men af alla dessa var blott en enda spri lektor, och denne uti grekiskan. Alla de öfriga föredrogo visserligen sina ämnen på latin; några väsentligen ingenting annat än de gamla latinska författarne; men icke studerade de dem för språkformer och dylikt kram, utan för sjelfva innehållet. Ciceros arbeten betraktades icke blott såsom magasin af ord och ändelser, utan såsom verkliga läroböcker i filosofi och vältalighet. Äfven uti den af Gustaf Adolf utfärdade stadgan för Strengnäs gymnasium uppräknas 6 lektorer, nemligen 2 i teologi och 4 i filosofi; men ingen egentlig språkkarl. Af filosofi läste en1logik och retorik, en matematik, en fysik, medicin och naturalhistoria, en astronomi. Man finner häraf, att om latinet så godt som utgjorde det enda läroämnet i skolan, så var detta så inrättadt, på det lärjungen skulle kunna på gymnasium följa med undervisningen i vetenskaperna. Latinet var icke per se något mål. Man torde få söka ursprunget till de rådande ideerna om latinets pedagogiska oöfverträfflighet, icke hos sådane lifvets män som Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna, utan i tyska filosoferande pedagog rs grumliga hjernor. Hvad naturvetenskaperna beträffar, så vore det sannerligen högst förunderligt, om man nu i 19:de århundradet skulle behöfva anse för ett nådevedermäle, att åt dem inrymmes en plats i skolundervisningen, när man för 200 år sedan finner en betydligt längre undervisningstid åt dem anslagen, än som medgifves till och med i den nu senast utfärdade skolstadgan af år 1856. MNaturvetenskaperna hvarken hehöfva eller begära särdeles mycken tid, och äro i detta fall så ofantligt olika de gamla språken, att det äfven ur den synpunkten är obegripligt hvarför dessa senares försvarare vilja uppställa en så besynnerlig motsats som emellan dessa språk och naturvetenskaperna (i stället för de moderna språken, såsom det rimligtvis börde vara). Naturvetenskaperna uppträda icke heller med anspråk att få gälla för mer än de kunna; de förmena sig icke utgöra någon slags panac6 för bildning, motsvarande det som på andra sidan kallas klassisk bildning; men de begära en plats i skolan och att få i sin mån medverka till ungdomens bildning. Och det torde väl ändock ej kunna förnekas, att dessa vetenskaper kunna vara af ett ofantligt värde att öfva observationsförmågan och skarpsinnigheten, att inlära den induktiva forskningsmetoden, att vänja vid riktiga begrepp om orsak och verkan, att gora rätt begripligt hvad meceltal är, hvad observationsfel är 0. s. Vv. — allt saker, som både för vetenskaperna och lifvet äro sf.ett så stort värde. Deremot vill man, Gud vet af hvad skäl, nödvändigt sätta naturvetenskaperna i förbindelse med någöt förment materialismens herravälde i vår tid: Mycket vore att säga om denna nerfsjuka inbillning om vår tids materialism, uppenbarad i dess jernvägar och elektriska telegrafer m. m.; men det må blott anmärkas, att dessa anklagelser åtminstone i år ieke borde göras från skolans område, då våra jernvägsbyggande och således materialistiskt sinnade sta der voterat så betydligt högre anslag åt undervisningsväsendet. Allrabesynnerligast är dock våra pedagogers påstående, att klassiciteten och de gamla författarne skulle ega någon inneboende kraft att bota vår tids materialism, ty det måste naturligtvis vara meningen, då de klassiska språken framhållas såsom en så nödvändig motvigt mot naturvetenskaperna Homeri hjeltar slogos likväl ungefär på samma sätt som vår tids kämpar vid Alma och Inkerman, åtminstone med samma resultat; och när Horatius i sina oden besjunger Lalages bebag eller Falernerdrufvans must, är det svårt att inse hvad detta har att göra med den inre thenniskan, hvars rätt man varit så ängslig att vindicera. För öfrigt har väl knappt något folk funnits i verlden, som i sjelfva verket varit så materialistiskt som just romarne, och om de icke hade jernvägar (hvartijll goda skäl funnos), så bygde de i stället d mest storartade väganläggningar, hvilka ännu i dag vittna om deras storhet, men också ohjelpligt om deras materialistiska riktning just i samma linie, der man vill finna vår tids materialism, nemligen vägarnes. Hvad romarne deremot egde af konst ochvetenskap var från början till slut icke annat än långods. I sanning, romarne voro, om något, ett uteslutande praktiskt folk. Slutligen ville talaren ändock för sin del med stort nöje erkänna en stor och verklig fördel af de gamla auktorernas studium i skolan — en fördel, som, eget nog, ingen förut vid dessa sammanträden fäst sig vid, ehuru den utan tvifvel utgör det i hela saken allra väsentligaste. Talaren ville medgifva, att de gamla författärne icke allenast varit ibland det bästa som lästs i skolan, utan till och med rätt ofta mer än andra språk intresserat ungdomen. Men hvaraf kommer sig väl detta företräde, vid en jemförelse med de nyare språken? Jo tydligen deraf, att för detta studium användas de bästa böcker, som äro att tillgå — böcker af allvarligt och verkligen intressant innehåll, så att både lärjungen och läraren deraf lifvas, hvilket åter nödvändigt leder till ett strängare och noggrannare förfaringssätt, äfven i sjelfva det rent språkliga af undervisningen. Hvilken skilnad, t. ex., mellan Ciceros tal — juridiska eller politiska — med alla deras intressanta detaljer i afseende på det enskilta och offentliga lifvets alla förhållanden, mellan det man må säga dramatiska intresset i utvecklingen häraf, mellan de stora tankarne, den glödande känslan för allt rätt och godt, samt, å andra sidan, denna lösa mat, som gemenligen uppdukas i läseböckerna i de moderna språken, der man får läsa — kanske alltsammans först på det ena, så på det andra språket — historien om Androcles lejon, derpå kanske om. Kasems tofflor, sedan en bit ur natural: historien, så ett stycke lyrisk poesi m. m., men kanske aldrig en gång får lära känna en enda författare någorlunda helt eller så mycket, att det blir möjligt att göra sig något klart begrepp om hans stil. Det ligger likväl något bildande till och med i den blotta omständigheten att lära uppfatta, om det ock vore blott en enda författares stil. Detta kan anmärkas äfven i afseende på de bästa läseböcker af progressift innehåll. Hvarför får man så litet läsa de moderna klassiske författarne i skolorna? Hvarför väsentligen stanna vid krestomatien i dessa språk, under det man i latinet ändock läser 4 till 5, ja 6 utmärkta författare, om ej föllständigt, dock tillräckligt, för att få temligt klart begrepp om deras skrifsätt. 7 Om de gamla språken uteslötes från elementarbildningen, så att tiden räckte till för att i de moderna språken läsa ej blott en nödvändig krestomatisk inledning, utan flera eller färre af utmärktare författare på de särskilta språken — om vidare 1ärarne i allmänhet vore (hvad man bör hoppas de skola blifva) i afseende på skicklighet i sina ämnen fullt jemförliga med hittills varande latin-lärare; — om, såsom en temligen säker följd af dessa båda omständigheter, de moderna språken blifva studerade med samma allvar och noggrannhet som de gamla språken, då skall det väl komma att visa sig, om ej de gamla språken få pruta af något på sitt privilegium exclusivum att meddela bildning. Talaren slutade med att citera ett yttrande af den utmärkte tyske filologen och humanisten Wackernagel, hvaruti denne, erkänner att det egentligen är vid undervisningen i de s. k. humanistiska ämnena, synnerligen språken, som ett dödande pedanteri gjort sig gällande, under det något sådant aldrig till lika grad förekommit inom de exakta vetenskapernas område; men att dessa senare (synnerligast i och genom realskolorna) väsentligen bidragit att äfven till de förstnämda undervisningsgrenarne sprida mera värme och lifaktighet. Äfven detta är kanske en omständighet, som förtjenar att tagas i betraktande, när fråga är om den större eller mindre rent pedagogiska betydelsen af olika läroämnen.