1AB65 gr DELTRER RIGG UUGRR DELS LEG IIARE (FUB ME SPAIGABIPIIE RAM SE tLHAr mellan yrkesbröder. Såsom sådant saknar det långt ifrån vigt. Man vet, hvilken mäktig kraft det för många menniskor ligger i en hemlig ordens bindemedel; huru de ofta, för att inträda i en sådan, till och med underkasta sig förödmjukande, ja rent af nesliga ceremonier, för hvilka en tänkande menniska borde blygas. Hafva de emellertid lyckligen bestått profven och inträdt i Isis-templet, så långtifrån att blygas, lyfta de gerna upp hufvudet, när de sedermera på gatan kunna trycka sin väns hand på ett eget sätt, som är för den oinvigda hopen okändt. Så är det väl också på visst sätt med latinet. Vi möda oss dermed i barndomen, vi underkasta oss sedan vedervärdigheterna i examina och skrifningar; vi skämmas öfver en latinsk disputations narraktiga ceremoni; men Hvad betyder allt detta, när vi derigenom ändock under hela lifvet få sjelfva åtnjuta förmånen att heta klassiskt bildade, och medelst detta schibboleth kunna när och fjerran skilja våra vänner från hopen: Fråga är, om det ej rätt ofta måste vara fallet med oss, såsom med det gamla Roms aägurer, om hvilka en författare berättar, att de icke kunde utan att skratta se på hvarandra, nemligen vid tanken på huru grundligt de lurade den stora allmänheten med sin föregifna vishet. Med förbiseende af vår skollatins verkliga ursprung från medeltidens kyrkolatin, vill man nu emellertid hänvisa oss till hedendomens Rom, för hvilket man fordrar att vi skola falla i stoftet. Denna vördnad för det gamla Rom är likväl besynnerlig, när man betänker huru detta Rom, just under tidpunkten för dess litterära blomstring, utmärkte sig för den gröfsta osedlighet och den krassaste materialism (ehuru man nu med dess bildning vill söka bota vår tids mycket omtalade materialism). Huru Bjert framstår icke latinafguderiet, när man jemför denna vördnad för det gamla Rom med det sätt hvarpå vi uppfatta den nyare tidens romarfolk (nemligen i ordets ädla betydelse) — engelsmännen: detta folk, som i olika trakter af jorden instiftat omkring 40 parlament, der bildningens angelägenheter afhandlas, som utbredt kristendomen och nutidens bildning öfverallt i verlden, som under alla stormar varit religionens, sedlighetens, den borgerliga frihetens säkraste skydd i vår verldsdel, som eger en så rik och ypperlig litteratur, som inom århundradets slut kanske skall räkna sina 200 millioner eller deröfver, förenade genom sitt språk! Huru behandla vi nu detta språk och denna litteratur? Jo så, att, enligt den nya skolstadgans bestäm-1 melser, engelskan på sätt och vis kommer i paritet I med hebreiskan; jo så, att den som blott läst 5 å 6 latinska författare, och stort ingenting mer, kan, på I grund af sin dymedelst förvärfvade s. k. klassiska bildning, se ned på den,som äfven aldrig så grundligt initierat sig i Englands språk och litteratur och hela bildning! Men om man icke vill göra särdeles mycket för det engelska språket, är man deremot så mycket mera angelägen att framdraga England såsom exempel på ett land, der klassiciteten riktigt skall vara herrskande och ligga till grund för hela undervisningen. Till en del kan man häruti hafva rätt, ehuru ej till så stor del, som mängen tror. Det är mycket sant, att vid universiteten i Oxford och Cambridge (isynnerhet det förra) samt vid en mängd lärda skolor, de flesta grundade på donationer för århundraden tillbaka, de klassiska språkens välde är ganska starkt, men man vet ock alltför väl, att det i hela England icke finnes några institutioner, som varit så litet tillgängliga för tidsenliga förbättringar, som dessa läroverk. Ty i trots af den allmänna opinionens långvariga fordran på förändring uti det offentliga undervisningsväsendet, hvars från fordna dagar qvarstående brister och olägenheter hvar och en inser, så har det dock icke lyckats att i ringaste mån rubba något utaf denna gamla bygnad. Det antal personer, som får sin uppfostran vid dessa skolor och dessa universitet, utgör äfven en jemförelsevis ringa del af landets bildade befolkning; det är hufvudsakligen högkyrkans prester och en stor del af aristokratien, som uppehålla sig der. Medelklassen får sin bildning tillstörsta delen i enskilta skolor, der, om än stundom äfven latin läses, undervisningen dock alldeles icke är grundad på de klassiska språken. Tillståndet inom de der klassiska skolorna lär för öfrigt, enligt alla sammanstämmande vittnesbörd, vara ganska bedröfligt; och det kan icke ett ögonblick dragas i tvifvel, att orsaker dertill får väsentligen sökas uti den envishet, hvarmed man i dessa läroanstalter fasthängt vid latinska grammatikan såsom summum bonum, under förbiseende. af den moderna bildningens fordringar. Men tror väl någon nu, att England har dessa sina klassiska skolor att tacka för sin borgerliga frihet och sin höga kultur? Hvilka tror man det är, Eton och Oxford eller Manchester och Liverpool, som grundlagt dess stora välde och gjort det till verldens kraftfullaste folk? Är det väl de personer, som uppträda såsom organer för de förra eller för de senare orterna, hvilka gjort England ryktbart. för sina stora statsmän? Det lärer väl dock icke falla någon förAuftig menniska in att förneka det förhållandet, att både i England och annorstädes just tiers etat eller det oklassiska (d. v. s, det nationella) elementet isamhället är det, Hvilket vår tid har att tacka för hela sin frihet, sin bildning och utveckling i både andligt och materielt afseende. Hvad angår det yttrandet, att striden om de klassiska språkens företräde skulle vara utkämpad i Tyskland, och att man der läser latin till och med i realskolorna, så är det visserligen sant, att latinet verkligen på senare tider vunnit ökad terräng i Preussens realskolor; men det är också kändt, att dessa slags skolor äro betydligt sämre än de uti södra Tyskland, der man icke lägger den stora vigt på klassiciteten som uti detnorra; ja, der man i ofantligt många, de bästa realskolor icke alls läser någon latin. Deförra skolorna hafva, såsom man vet, alltjemt fört ett tynande Nf, helst staten. på alla öjliga sött sökt hämma deras utveckling. Det är för öfrigt alldeles icke sant, att striden ännu är utkämpad; ehuru en reaktion efter år 1848 inträdt uti det fallet lika väl som uti.alla andra. . På samma sätt uppstod en reaktion. mot folkundervisningen, tilldess man slutligen tog sig till att, om ej rothugga, topphugga densamma genom de bekanta preussiska regulativerna af 1854; men visserligen vore det förhastadt, om man ville anse folkskolfrågan en gång för alla löst genom dessa regulativer. Det tyckes således icke vara mycket skäl att anföra sådana exempel såsom bevis på latinitetens vigt och värde. Man har här äfven åberopat individuella exempel och talat om erfarenhetsbeyis; men dessa torde måhända icke betyda så mycket, om man närmare betraktar saken. Så t. ex. hade tal. för sin del att åberopa ett slags erfarenhet; han hade nemligen under några år undervisat uti matematik i slöjdskolan, som i allmänhet besökes blott af handtverkslärlingar; men åtskilliga, som förut inhemtat skolundervisning i lärdomseller apologistskolor, förirra sig också dit. Nu hade tal. funnit, att de, som kommit till hans undervisning, utan att hafva läst något matematik förut, i de allraflesta fall gjort hastigare framsteg, än sådana, som förut gått i skola och möjligen läst flera böcker af Euclides. Men ville man väl deraf draga den slutsatsen, att i allmänhet matematiskt studium skulle ganska betydligt under:ättas, om lärjungen icke erhållit någon föregående undervisning i matematik? Detta vore ju narraktigt. Deromot vågar tal. tro, att orsaken till det omnämda förhållau? det ligger väsentligen deruti, att de ifrågavarande jomförelsevis underlägsna lärjungarne fått i de skoor, der de förut undervisats, följa en olämplig metod: och hvarje lärare vet nogsamt, huru mycket bättre det oftast är att emottaga en rent okunnig lärjunge, än en sådan som genom felaktig undervisning förut blifvit ledd från rätta vägen. Och månne ej denna anmärkning kan temligen allmänt tillämpas på den undervisning i moderna språk, som hittills beståtts i våra elementarläroverk? Förr än man afgör de moderna språkens underhaltighet såsom bildningsmedel, torde vara nödvändigt att tillvägabringa en duglig Undaroionin.. 2 SFR Rs ——— — — a R m RK