lämpning ni återgäldar mig det medlidande er belägenhet afvunnit, mig? Hjelp er då sjelf. Jag lemnar er åt er svaghet.n Åt min svaghet? sade Gyllenstjerna och restersig upp. Ni tror att det är den, som lagt mig för edra fötter? Nej, min fröken det är kärleken. Ni yrar, baron Gyllenstjerna, och er åter-kommande sans skall, vill jag hoppas, hos er utplåna minnet af er dårskap. Nej, min fröken, ni bedrar er om ni tror på min yrsel som min svaghet, Så mycket värre.n Värre? Det är blött halfqvädett visa. Emedan jag annars skulle förakta er. Förstår ni mig nu? Förakta mig? Tag tillbaka detta ord! ... Förakta en Gyllenstjerna ! Tag tillbaka det, eller ...n I detsamma hördes ett aflägset dån. Himlen vare lofvad! Någon kommers, sade: Maria och ville hasta åt det håll hvarifrån ljudet hördes. Stannal! bad Gyllenstjerna. ,Ni skulle utsätta er för åtlöje, genom att kalla en hjelp som-här är öfverfödig. Tror ni icke att jag kan reda mig sjelf, eller fruktar ni kanhända bekännelsen om min kärlek? Ni bar hört den och jag upprepar att ingenting skall kunna utplåna minnet af de omsorger ni skänkt mig. I detsamma hördes stegen af en bäst tydligen närma sig och eiryttare skymtade fram mellan träden. Ett utrop af glädje undföll Maria, och samlande sina återstående krafter, som ännu visade sig hålla måttet af en vanlig mans, skyndade Gyllenstjerna att sätta i ordning vagnen och bhästarne, för att icke ge den olycka, som träffat honom, till pris å främmande ögon. Under detta bestyr framträdde Dalberg — ty den ankommande var