Diskussionen öfver rektor Cramörs teser 1 läreverksfrågan. Sammanträdet förliden torsdag. (Slät från gårdagsbladet.) Rektor Söderlind ville här blott yttra några ord om sin personliga erfarenhet såsom gammal lärare; han hade nemligen i många år meddelat undervisning åt ynglingar, som, efter att hafva inhemtat ett visst mått af skolstudier, velat bereda sig till studentexamen eller vinna tillräckliga kunskaper för inträde på någon viss lefnadsbana. Han hade således hufvudsakligen haft att ordna och fullända hvad de förut inhemtat, icke att bibringa dem elementen. Härvid hade han nästan utan undantag funnit, att de, som hade läst -latin, alltid egde ett bestämdt företräde framför de andra: dels i afseende på redan inhemtade kunskaper, hvilka hos dem funnos bättre ordnade, liksom de redigare kunde framställa dem, dels derutinnan, att de med större lätthet fylde det behöfliga kunskapsmåttet, de gjorde större framsteg med mera samlade tankar. Hvad särskilt språkstudiet beträffar, så hade de bättre, än de andra, begrepp om grammatik, de sågo deruti mer än den yttre formen. Äfven vid historiens studium visade sig deras latinska läsning af nytta; de samlade händelserna bättre, fattade lättare deras sammanhang och kunde äfven bättre göra reda för det de läst. En och annan hade också, under det han begagnat talarens undervisning, börjat med och lärt sig latin. Alla dessa hade sedan förklarat — och det af egen drift, utan att talaren derom tillsport dem — att ett nytt ljus genom latinet för dem uppgått öfver språkstudierna i allmänhet. Att latinläsningen verkligen medför en så nyttig verkan, det har erfarenheten äfven i Tyskland bekräftat; och talaren hade sig bekant, att i Tyskland läsas de gamla språken vida mera än hos oss. Här hemma hade talaren icke.