KP dB Ne Ko ol SS a Vd EVER VI EV De kyrkliga tvister, som för närvarande i England pågå till följd af försöken från några till romanismen lutande prestmänss sida att imföra öronbigten, hvilka försök med glädje helsats af Frankrikes ultrapapister såsom ett bevis för katolicismens framsteg, har gifvit Times anledning att undersöka huru det i sjelfva verket förhåller sig med dessa s. k. framsteg. Och då äfven bland oss den föreställningen är temligen gängse, dels att öf ergångarnes antal i England varit ofantligt, dels ock att i vårt land skulle omedelbart efter straffbestämmelsens borttagande massor af luteraner rusa in i romerska kyrkan, så torde en öfversigt af denna artikel icke sakna intresse äfven för svenska läsare. Till en början anmärker det egelska bladet, att främlingar i detta hänseende lätt missledas af skenet, och att äfven herr Montalembert med all sin urskilning icke undgått att härvid göra sig illusioner; hvilket likväl från hans ståndpunkt varit ganska förklarligt, emedan då han i England fann en verklig religtonsfrihet, så drog han häraf den slutföljden, att i en sådan atmosfer hvad han trodde: ara sanning nödvändigt måste göra sig gällande. Men då Unwers å sin sida på grund af ett halft dussin kyrkmäns griller förutspår hela Englands omvändelse, misstager han sig helt hållet om karakteren af de omständigheter, som äro för handen. Att — fortfar Times — det inom Englands kyrka finnes ett parti som lutar åt romerska kyrkan, är en naturlig och nästan nödvändig företeelse af den andliga lifaktigheten. Dylika skiljaktigheter ha egt rum inom sjelfva den romerska kyrkan under alla a af religiös eller intellektuel agitation. England har sådant tid efter annan visat sig alltsedan den stora reformepoken. Långt innan man började använda benämningarne högkyrka och lågkyrka, voro de åsigter, som dessa ord uttrycka, i full verksamhet, och statskyrkan tog intryck än af den ena, än af den andra. I allmänhet har likväl vågskålen betydligt lutat åt hvad man kallat lågkyrka, eller med andra ord -protestantisk anda, i trots af de inflytelser, som ifrån Oxford utgått. Ibland de yngre medlemmarne af presterskapet ha väl de åsigter, som stå i sammanhang med doktor Puseys namn, gjort vissa framsteg, men de ha aldrig slagit den ringaste rot hos folket, och landets protestantism, naturenligt utvecklande sig på samma gång som friheten, är för närvarande mera bestämd och absolut än under någon annan period af vår historia. Det är i sanning icke under institutioner sådana som våra, som högkyrkliga satser kuuna vinna några insteg, ännu mindre de papistiska. Den anda, som under Stuartarne visade sig öfverhandtagände, och som under Wilhelm af Oranien nedtrycktes, har ingen utsigt att erhålla någon synnerlig utbredning under drottning Victorias regering. Att den nu ens blifvit märkbar, får endast tillskrifvas den allmänna själverksamhet och frihet i diskussion, som utmärker den nuvarande generationen. Om någon önskar veta hvad katolikerna i proselyteriväg verkligen göra, så kan han af sjelfva den svårighet att finna upplysning, som härvid möter honom, genast öfvertyga sig om att de visserligen icke åstadkomma något synnerligt ondt. Om de hade någon framgång at skryta af, så skulle vi säkerligen få höra tillräckligt derom. På senare åren ha de gjort utomordentliga ansträngningar. De äro färdiga att på den ringaste anledning verkställa öfverbyggnader — de uppföra kapell på orter der det icke finnes någon församling, eller bereda sittplatser för 1000 personer, der man knappt har behof af 50. I trots af deras bemödanden och af den fullkomliga frihet, under hvilken de verkat, ha de emellertid aldrig under någon period åstadkommit ens något märkligt intryck på protestantismen i England. Ja, det är verkligen tvifvel underkastadt, huruvida de ens gjort någonting, som förmäött återhålla deras egen korporations förfall. Under Elisabeths regering, sedan den första breda råmärkslinien blifvit uppdragen, kunde de äfven med den lägsta beräkning uppskattas till en tredjedel af hela befolkningen ; men de religiösa och politiska striderna under det följande århundradet glesnade deras leder till den grad, att de under Wilhelm III knappt utgjorde 1 procent af befolkningen. Hvad deras verkliga antal utgör i närvarande stund är svårt att bestämma, men med undantag ar Irland, öfverskrida de sannolikt icke sistnämde proportion. Vid 1851 års census befanns, att deras kapell sammanräknade inneböllo omkring 186.000 sittplatser. Under loppet af de senaste tjugo åren ha de tillvunnit sig några proselyter af hög rang, och ha deraf dragit så mycket parti som möjligt, men tillökningen är ytterst obetydlig. Våra franska (och svenska) grannar kunna således utan tvekan öfvergifva den föreställningen, att England lutar åt katholicismens läror. För att förstå de uppträden, till hvilka de nu äro vittnen, nyheter i ritual och kyrkotukt, protester och dylikt, behöfva de blott t.ga i betraktande, att Engl nds kyrka är verksam, och att dess verksamhet, på samma gång den framkallar presterskapets hela handlingskraft, äfven ger vickelse åt andra tendenser, hvilka söka sig sålana uttryck, som dem vi sett. Det bar ej kunnat vara annorlunda, men vådan för landets protestantism är oändligt mycket mindre, än den skulle vara, i fall det religiösa lifvet befunne sig i fullkomligt stillastående. Om man upptager hela antalet af personer — lekmän såväl som prester