lek, som hon slutligen, på ett hardt när an stötligt sätt, för konungen yppar. Författa ren har härmed troligen velat framställa kon trasten mellan den sydländska lidelsen och den nordiska möns blyga kärlek, samt deri genom inlägga ett ytterligare motiv, hvarföre konungen fattade tycke för det okonstlade naturbarnet Anna. Men denna afsigt förfelas helt och bållet, då denna lösa episod synes allhför onaturlig och vidrig. Senare låte förf. konungen nattetid sucka utanför den numera gifta Annas fönster, dervid han öfverraskar fröken dElleville, som, förtärd af svartsjuka, i mordiska afsigter smyger kring Annas boning. Konungen stöter henne föraktfullt undan och aflägsnar sig, hvarpå dElleville mot sig sjelf aflossar ett pistolskott och dör, sedan hon dock först biktat för den tillstädeskomne Brunnerus, som strax derpå, sedan d Elleville väl tillslutit sina ögon, förråder hennes bigt för Anna, som i hennes exempel ser en varning för vådorna af en kärlek, sådan den de båda hyst, och nu med fullt förtroende hänggifer sig åt sin gamla make. Det är öfverflödigt att efter hvad vi ofvanföre yttrat värmare påpeka de särskilta estetiska och historiska försyndelser, som hela denna dramatiska anläggning företer. Vi böra endast tillägga, att det erotiska elementet i-stycket, för så vidt det representeras genom den qvinliga hufvudfiguren, företer mycket, som i och för sig sjelft är af högt poetiskt värde. Dialogen, som företer många poetiska skönheter, är dock föga konseqvent hållen och förfaller icke sällan till en sentiment 1 pathos. som icke har det ringaste berättigande i de personers mun, hos hvilka den förekommer. Om detta stycke, oaktadt sina i ögonen fallande brister, kan i någon mån försvara sin plats på scenen, eller åtminstone ses med något nöje af publiken, så torde äran härför till största delen tillkomma fru Kinmansson, som i Annas roll utvecklar så mycket enkelt och naivt behag, inlägger så mycken naturlig känsla uti de momenter, då den okonstlade landtflickan ger fritt lopp åt sin kärlek och sin förtjusning, och förstår att med så mycket konstnärligt förstånd skyla de öfverdrifter och inkonseqvenser, hvartill förf. äfven i denna roll gjort sig skyldig, att man med allt skäl kan kalla hennes spel utmärkt. Att hr Kinmansson icke är någon Carl XII behöfva vi icke nämna; att med någon större framgång utföra detta parti skulle alltid varit omöjligt, äfven om bilden varit bättre tecknad af författaren. Författaren och hr Pousette ha täflat med hvarandra att af den eldige och djerfve grefve Piper göra en öfverdrifvet patetisk, långtrådig och predikande herre, som gör ett penibelt intryck. Sjelfvaste hr Stjernström är föga lyckad uti den gamle lärde, förnöjsamme och stoiske kaplanens roll. Bifigurerna istycket äro för öfrigt sämre återgifna än detta i i allmänhet plägar vara fallet vid Mindre teatern.