nya lektionen, derest den utan vidare gifvits åt en förut varande gymnasiiadjunkt. Men det andra skälet har utan tvifvel synts regeringen ännu vigtigare, nemligen att 1820 års skolordning; enligt: hvilken gymnasiiadjunkterna fått såväl sina skyldigheter som rättigheter bestämda, uttryckligen förklarar, att bemälde lärare vhafva ingen uteslutande rätt till lektion, utan böra befordras efter samma grunder som andre sökande. Lagen var således i detta fall fullt tydlig och bestämd, och då genom den nya lönerepleringen meranämde lärare väl erhållit bättre inkomster än hvartill deras fullmakter eller konstitutorialer dem berättiga, men ingenstädes lidit någon minskning, så var deras rätt på intet vis trädd för nära. Vi måste således anse regeringens beslut med. afseende på gymnasiiadjunkterna vara grundadt på de giltigaste skäl, och då de lärare i naturvetenskap och i främmande lefvande språk, hvilka ej genom särskilta stadganden förut tillhört lektorsgraden, hvarken till följd af prof eller tjenstgöring kunna ega större rätt än gymnasiiadjunkterna, så var: deraf en nödvändig följd, att de förre ej kunde tillerkänras en förmån, som måste förvägras de senare. (Forts.) OO