TEST a mans påståenden. Sin underlägsenhet ger man ofta, ehuru merändels omedvetet, tillkänna genom begäret eller fåfäångan att i tid och: otid citera, synnerligast utiändska författare, till stöd för sina påståenden, dervid mer än ofta händer att man ej en gång rätt begriper Hvad det citeråde stället innehåller. En och för sig klen bevisning upphjelpes i sanning icke af illa valda citater. Det lösa resonnerandet, som skall gå och gälla för kritik, är onekligen särdeles beqvämt; man kan då tala om hvad som helst, men sjeifva ämnet, det kan män försigtigt undvika; särdeles om man ej närmare känner det. Man kan då efter genomög ande bedöma sådana arbeten som t. ex. Svedenborgs Arcana Coelestia; med ett ord, alldeles såsom den blinde om färgen. Denna förträffliga metod förskrifver sig från Frankrike och har sedermera äfven förvärfvat sig vätmer och anhängare här. Ursprungligen bildade den sig i motsats till den vetenskapligt stränga kritiken, hvilken föga behagade de glade fransmännen, och man åsyftade blott att i en ledtg och behaglig ton redogöra för dagens litterära företeelser. Denna följetongskritik, som vill tala till folket och lemna systemets boor, söker att mera förnöja än upplysa, Wera att måla än dissekera. Den enda fördelen häraf är den, att möjligen utöfvaren af densamma erhåller ett lysande tillfälle att uppöfva sin stilistigta förmåga, då han blott behöfver orda om allting i allmänhet och intet isynnerhet. På denna väg hafva Jules Janin och Sainte-Beuve skurit sina lagrar: Men kritiken skall ej blott konstatera e:t fak tum, den skall ej vara endast beskrifvande, utan först och sist skall den döma, dervid det skönas eriga lagar böra vara kritikerns enda rättesnöre. Också i Frankrike synes en reaktion börja yppa sig i detta afseende; man tyckes börja inse att det lösa resonhemanget ändå ej är annat än fraser, och ati döma af vissa nyare töreteelser på det kritiska området;synes man börja fordra en mera på djupet gående kritik. Bland dessa kritici, hvilka tyckas börja slå än på er annan bana, intager H. Taine ett af de främsta rummen, och oaktadt hans kritiska metod väckt mycken motsägelse, har man ej förnekat honorä?snille, äfvensom aktning för hans sträfvanden. Haträr realist, och i sitt bemödande att åstadkomma en grundligare, mera saken rörande kritik, har han gåttralltför långt. För hvarje skriftställare vill han hafva funnit en formel, hvilken utgöres af den has hvar?öch: en herrskande själsförmögenheten, hvaraf alla de öfriga bero, och genom denna formel skulle då förklaras ej blott stilen och andan, utan äfven karakteren hos hvarje figur som framträder i en författares arbeten. Såsom sagdt är, denne kritiker kan för ingen del-frånsägas hvarken snille eller skarpsinne; men denna stränga systematiska metod verkar ofta motsatsen af hväd den borde, hvarföre äfven de porträtter, han framställer, merändels vanställasaf förvridna drag. Mea kanske någon frågar oss: Hvartill tjenar kritiken? Det är alltid af synnerlig vigt för litteraturön och konsten att det finnes en upplyst och oväldig Kritik, ty derigenom hindras mycket ogräs att träda fram i dagen, som måhända med tiden hotade att öfverväldiga de ädlare växterna. Måhända är också bristen på en speciell kritisk organ i Sverge till någon del vållande till den för närvarande rådande fattigdomen: på verkligen utmärktare litterära a!:ster, ehuru vi för ingen del vilja yrka att kritiker sskalle göra allt i sådant afseende. I alla fall så vore det väl om en egen organ blefve upprättad, ty det är omöjligt att begära att dag bladen såsom rent politiska skulle kunna annat än förbigående skänka de literära företeelserna en flyk tig uppmärksamhet. Och vi tro att en sådan ocks: i pekuniärt afseende kunde bära sig, allenast der biefve praktiskt inrättad, nemligen med en ståend: novellafdelning, hvarigenom denej afskräckte en gån: damerna ätt någon gång skänka densamma sin upp märksamhet. sm —-?KRLRhRR——