STOCKHOLM den 29 Nov. Den af oss i lördagsbladet efter Wäktaren meddelade och samma dag i Posttidningen officielt införda kongl. förordningen angående särskilta sammankomster för andaktsöfning, utfärdad den 26 sistlidne Oktober, är, såsom mani finner om man jemför densamma med ständernas underdåniga skrifvelse (n:o 236) i ämnet, ordagrannt öfverensstämmande med det deruti förekommande förslag och sålunda egentligen endast en sanktion af det beslut, till hvilket ständerna härutinnan: slutligen kommo. Detta beslut skilde sig, som bekant är, i ganska väsentlig mån såväl ifrån den af K. M:t afgifna proposition i ämnet som ock ifrån lagutskottets första motförslag, hvaruti-ett enket upphäfvande af konventikelplakatet förordades. :Hvad som emot. detta ständernas: nu sanktionerade beslut vid den tid, då det fattades, med skäl anmärktes, så väl hos riksstånden som inom pressen, har ännu icke förlorat sin giltighet. Att i lag förläna en opinerande. och: diskretionär -makt åt en. eller annan underordnad :auktoritet. har i allmänhet och på goda grunder ansetts betänkligt; och minst af alla lära; väl våra s. k. kyrkoråd befinnas vuxna eller:lämpliga för ett dylikt uppdrag. Bestämmelser, till den grad obestämda och sväfvande: som till exempel följände: Andliga fördrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till undrgräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet m. m., huru skola de väl komma att tillämpas af ifrågavarande myndighet, hvilken för öfrigt väl tillerkänts en rätt, men ingalunda: ålagts någon pligt att lägga sig i det andliga. F sina motiver till det underdåniga förslaget anföra ständerna bland annat, att undergräfvandet af religionens helgd lätt föranledes af den okunnighet, som lekmän ofta röja, samt att de, efter att ha sökt utfinna ett lämpligt sätt att förekomma en för kyrkan olycksbringande verksamhet, trott sig ha träffat en sådan utväg deruti, att man åt kyrkorådet öfverlemnade att vaka öfver att ifrågavarande lekmannaverksamhet ej varder skadlig. Härvid torde man ej utan skäl kunna fråga: Äro då kyrkorådets ledamöter sjelfva annat än lekmim; kan icke således just hos dem en dylik lekmanna-okunnighet vara att befara, och kommer ej vid författningens tillämpning en lekmanna-verksamhet från deras sida i fråga, som kan vardafbetänkligare än de s: ks kolportörernas? Hade det ej då varit mera ärligt och rätt fram att genast söka ställa de andliga sammankomsterna under en omedelbar presterlig kontroll, än att utfinna en-dylikmellanlänk? Men vi glömma här, att ett sådant försök redan vid den nästföregående riksdagen gjordes och misslyckades. 5 Ehuru vi sålunda visserligen betrakta upphäfvandet af 1726 års konventikelplakat i allmänhet såsom en vinst, så anse vi likväl och många med oss, att det varit bättre omett sådant upphäfvande egt rum enbart utan. att det -gamla efterträddes af ett nytt, .ett 1858 års konventikelplakat,, eller att, om. man hyst betänkligheter för en så radikal åtgärd, regeringen begagnat sitt prerogativ i dylika mål, och med stöd häraf, 1 stället för det af ständerna framhbafda förslaget, gjort gällande sin egen tanka i ämnet, sådan den förefinnes i K. M:ts vid riksdagen afgifna proposition, och lagt denna till giund för en lämpligare och bättre motiverad förordning. —L KL