aflossa sin bössa på de anfallande, men bössan klickar. Kaptenen, lika rådig som tapper, befaller styrman att icke desto mindre lägga an på vildarne och bibehålla denna hotande ställning tilldess alla embarkerat, hvilket denne också gjorde, under detkaptenen sjelf då och då med ett skott bidrog att hålla fienden på afstånd. Sedan alla man kommit i båten, stötte man från land under en skur af pilar och kastspjut, af hvilka ett träffade matrosen Bandelin i låret, hvaraf denne dagen derpå afled, ty spjutet var förgiftadt. Derpå följde åtta hårda dagar, unde; kryssningar mellan skär och bankar, hvarvid båten mer än en gång kantrade och endast efter otroliga ansträngningar kunde vändas och göras flott, samt under strider mot hunger och törst, emedan man icke mera vågae besöka dessa ogästvänliga kuster, utan beslutit att förr dö i vågen, än råka i händerna på Australiens menniskoätare. I 8 dagars tid hade man variti saknad af vatten och hade endast en jumfru Constantiavin pr man att uppehålla lifvet med. Fredagsmorgonen den 18 Juni, eller 18 dagar efter skeppsbrottet. upptogos kaptenen och hans olyckskamrater al en brigg med namnet Schamrook, förd al kaptenen John Punch, kommande från Copang. De skeppsbrutne, mera liknande skuggor än menniskor, emottogos med hjertlighet och vårdades väl. Nyligen har kapten Österberg och de 9 man, som jemte bonom räddades. återkommit till fäderneslandet. Men det öde, som drabbat styrman Hultander och de 8, son vore i den andra båten, känner ingen.