var icke den som ärnade afstå något af en makt, hvarigenom hon styrde ett folk och ett konungarike. För klok derjemte att utmana striden innan ögonblicket erbjöd sig till en afgörande utgång, beslöt hon att, döljande sina misstankar och de känslor som föregingo inom henne, afbida den dag då Wittenbergs S1e skulle afgöras för att aflägga profvet på tt segrande välde. enna dag inträffade; det var den då de svenska officerarne skulle aftåga från staden. Drottningen strålade af glädje och mildhet. Johan Casimir, såsom alltid, uppmärksam och ridderlig i sitt uppförande mot henne, uppviktade henne, vid det han förde henne fram t.ll ett fönster, med en artighet öfver hennes ännu vackra och ungdomliga utseende, som skulle hafva varit smickrande vid hennes längesedan flydda trettio år. Louise, som så viästerligt förstod att låta drottningens stolthet glänsa i qvinnans behag, sade: Hvad är naturligare än att den dag, som befriar Polens hufvudstad från dess fiender, speglar gansen af sin skönhet i uttrycket af dess dvottnings anlete, och att jag, vid längtan att 8 denne förhatlige Wittenberg vända oss ryggen, känner mig ung af otålighetens liflighet?2 I förening med glädjens vill jag hoppas, då ni får erfara att denne er fiende redan lemnat staden., . Wittenberg lemnat staden? upprepade drottningen och bet sig i läppen. I denna natt. På hvars tillåtelse eller kanske snarare befallning ? å min. 2å er! Hvad vill ni svara, icke mig, emedan jag skulle vägra att höra en förklaring der man kränkt mina rättigheter till förtroende, men detta folk som ni ser svärma kring