ör att hindra henne att varseblifva den rodad, som uppsteg på hennes egna kinder. Du älskar måhända verkligen icke Stenock, men hvad hjelper det mig? Du älskar cke, du kan icke älska Johan!... Nej, nej! ag är skapad att blifva ett offer för illusioen och fördomen. En djup snyftning qväfde hennes röst. Hela ennes varelse råkade i en hysterisk skakning, ch hon sjönk ned på en soffa. Om nåatureny så att säga, förtagit sig vid nåttet af de krafter den tilldelat brodern, hade ystern deremot fått så mycket mindre på sin ott. Fin och späd till sin gestalt var hennes inne också i hög grad vekt och ömtåligt för la intryck. Utan att således finna ett mottöd i sin fysiska styrka, tycktes hon liksom ammansjunka under känslan af sitt lidande. Maria, som kände sig rörd af medlidande vid lenna åsyn, sade, i det hon lutade sig ned not henne: Smärtan torde bedraga lika mycet som hoppet. Man säger att tiden och tåamodet hafva bot för allt; vänta derföre af lem ditt ödes lyckliga lösning. Aldrig, aldrigi sade hon, och talande likom af en förutseende makts ingifyelse, fortor hon: Det gifves ingen lycklig lösning af nitt öde. Tiden och tålamodet skola endast ära mig att lida... lida och intet annat. Min ramtidsbana är ödslig, kal och kall; en isanle ande far härjande öfver den... det är högnodets. Den skonar ingen blomma, den spaar ingen fröjd. Jag vet det,mitt hjerta skall råna, tråna hela sitt If i den boja den påägger det. : Ingeborg, Ingeborg, hemta dig från din märta, eller drottningen och alla menniskor skola inse att något ovanligt förefallit och kanhända fatta misstankar om din hemlighet! Ingeborg betraktade Maria med en blick vari en sällsam blandning af svärmisk känlospänning och klar tankekraft låg, och sade lerpå: Nej, det skola de icke! Jag stannar vär och medföljer icke till Marienwerder. Och det tror du skall tillåtas dig? Jag är sjuk, Men dig, Maria, anbefaller