—— Den graderade röstskalan. Vi meddela här nedan hr A. Blanches an förande vid husegarnes första sammanträd inför magistraten ; Y Komiten hade att välja mellan tvenne ut vägar: personlig rösträtt och graderad röst skala, hvilken senare jemväl hade sina an hängare inom komiten, men hvars majorite icke länge stannade i valet och qvalet. Til en början sökte vi i andra länder något mot stycke till denna skala. Vi sökte i England men funno den icke der, utan endast person lig rösträtt, inskränkt af en census på 10 x (120 rdr bko). Vi sökte i Frankrike: ick heller der annat än personlig rösträtt, och denn: snart sagdt obegränsad. Vi sökte i Belgien äfven der personlig rösträtt med en census på 42 francs 35 centimer (ungefär 20 rdr bko) Vi helsade på våra vänner i Danmark, oct der —personlig röstritt, blott begränsad af vil koret: egen disk och duk. Slutligen gjorde vi en lustresa till brödrariket Norge, hvars statsförfattning af mången anses för ett mönster. stycke. Meningen graderad röstskala mötte der vår blick, utan blott en census på 300 rbdr. Då frågade vi: Hvarföre vill man just bjuda Sverges hufvudstad på något som andra bildade samhällen förakta eller försmå? Har denna skala måhända någon rot i vår äldsta historia? Vi blickade tillbaka in i de förgångna tider, och hvad funno vi? Hvad annat än vår urgamla folkfrihet, hvilken lik en kedja genomlöper så många århundraden, länge trotsande medeltidens mörker och våld, som tungt hvilade öfver Europas fastland, — vi funno allhärjartingen och den personliga rösträtten i den fullkomligaste utöfning: Visökte i vår yngre historia och tittade in i motiverna till 1810 års riksdagsordning och funno den tidens konstitutionsutskott godkänna den allmänna rättsprincipen, att utöfningen af valrätten skulle bero af egenskaperna: bofast, oberoende och fulimyndig. Nära ett. halft sekel är förflutet sedan dess. Hafva vi, trots de 50 åren, blifvit mindre erfarna och mera skumögda?. Är det anden som gått baklänges, medan materien i alla riktningar skridit framåt? Omöjligt, så länge det ena måste vara vilkoret för det andra. Efter att sålunda ha sökt förgäfves, misstänkte, vi att det förledande möjligen kunde ligga i den graderade röstskalans egen natur, och började derföre närmare undersöka densamma, och hvad upptäckte vi då? Jo, att denna skala helt och håliet hvilar på den föreställningen, att den, som har mera af verldens timliga goda, ovilkorligen måste vara mera intresserad af sambället än den som har mindre, en föreställning, hvars oriktighet samhällets och mensklighetens historia till fullo ådagalagt. Den, som haft litet, bar varit lika rädd om sitt lilla som den, som haft mycket, varit rädd om sitt; kojans egare har lika mycket fruktat för jordbäfningen som palatsets; begge hafva varit lika angelägna om samhällsbandens bestånd, att det hela ärligt förvaltats och styrts väl. Det är, mina hrr, den relativa belåtenheten som utgör samhällets säkraste grundval, utan hvilken det säkerligen ramlat för årtusenden. Hvad den graderade röstskalans anhängare än må berömma sig af, icke kan det gerna vara af för mycken blygsamhet. Jag känner ej huru alla andra pannor äro beskaffade, men nog känner jag min, och det vet jag, att det skulle vara mig högeligen motbjudande att säga till en annan medlem af sambiället: jag fordrar större politisk rättighet än du, icke derföre att jag har bättre hufvud än du eller större kunskaper än du, utan derföre att jag har ett hus på 3 eller 4 våningar, då du, din gyndare, har bara en. För öfrigt har man