gen till Marienburg, der bland andra nöjen äfven en karusell skulle ega rum. Stenbock, hvilken vid tretton års ålder såsom page hos drottning Kristina bevistat en sådan, smickrade sig med hoppet att nu få deltaga deri, då Gyllenstjerna, som till följd deraf att han, såsom fem år äldre än Stenbock och såsom den der förut rest i främmande land, fått sig anbefald att bestämma färden, en vacker dag förkunnade honom, att det vore tid att öfvergifva nöjena för att fortsätta resan enligt dess bestämmelse. Vid denna underrättelse fattades Stenbock af synbar förvirring. Huru, min grefve! Jag tror att det kommer er oväntadt? sade Gyllenstjerna med ett skratt, hvilket lät som en hvirfvel på en förstämd trumma. Hvad! Anser du din sak så platt. förlorad ? Förlorad? Hvad menar du med det?... Dock, jag bryr mig föga om hvad du menar. Tycker du kanske icke att vi nog länge uppehållit oss här för din skull? För min? På det du skulle få roa dig. Ja, du har rätt! Det är jag och icke du, som haft roligt här. Tack, Johan! Du har verkligen uppoffrat dig för min skull. Jag begär ingen tack af dig. Det visar höjden af ditt ädelmod och väcker mitt deltagande på samma gång som min tacksamhet... Stackars Gyllenstjernal Hvad! Vågar du beklaga mig? Nej! Stackars Apollo, ville jag säga. Ät fanders med Apollo och ditt stackrande! Hvad har jag dermed att göra ? Liksom han, har äfven du efter ett andtrutet jägtande endast funnit den träaktiga verkligheten.. i Håll inne med ditt skämt!