blott lemnat ett nytt bevis på sitt klena omdöme. Diskussicnen öfver rektor COramers teser i läroverksfrågan. Som vi förut nämt, hade härvarande pedagogiska förening till diskuterande af några bland de satser som f. d. rektorn uti elementarläroverket i Wisby J. N. Cramer framstält i den af honom utgifna broschy ren sAfskedet från skolan., inbjudit till ett samman träde på Lilla Börssalen förliden lördag kl. 5 e. m. Då föreningens nuvarande ordförande rektor Siljeström af tjensteåligganden var hindrad att infinn sig vid sammankomstens början, öppnades denihan ställe af lektor Elfving, som till den ordinarie ordförandens ankomst ledde förhandlingarne. Sedan ordföranden uppläst de fyra punkter, som voro bestämda till diskussionsämnen för aftonen, och dervid erinrat att föreningen ingalunda gjorde sig solidarisk för alla deri uttryckta åsigter, beslöt församlingen på hans tillfrågan, att punkterna skulle föredragas i den ordning hvari de hos författaren förekomma. Första satsen, som nu sålunda föredrogs (den 3:dje i broschyren) har följande lydelse : Skollagen bör tydligt och bestämdt tillkännagifva de: med hvarje särskilt slag af läroverk afsedda ändamå lety föreskrifva de läroämnen, som inom hvarje böra förekomma, och på grund af sakkunnige och erfarn: mäns förslag uppgöra erforderliga läseordningar, på de att obeveklig enhet må åstadkommas emellan läroverk a samma slag och omfång, så att på Jörhand och bestämdt blir gifvet, hvarest en lärjunge från den ena ortens läroverk bör hafva sin plats inom samma slags läroverk å en annan ort. Efter en erinran af lektor Elfving, att den i satsen yrkade enheten äfven borde anses innebära en likformighet läroverken erhellan i afseende på läroböcker och lärometoder erhölls ordet af Doktor Carlson, som fann punkten så obestridlig, att den kunde anses nära nog som ett axiom. Zn sträng enhet i läroböcker, metoder och pensa vore högst nödvändig; men för att en sådan skall kunna ernäs, fordras en öfverstyrelse öfver läroverken; som ej blott kan åvägabringa den önskliga enheten, utan äfven förmår att hålla den vid makt. Öfverste Hazelius hade med lifligt intresse tagit kännedom af de 91 teser hr Cramer anslagit. De vore i många fall djerfva, ja upproriska, dessa teser. Han vore ingen vän af revolutioner. Men uppror på tankens, vetenskapens område fruktade han ej, emedan der vore partie gale. Han hade sjelf deltagit i den protest mot det gamla skolsystemet, som redan för trettio år sedan afgafs. De frågor, som då bragtes å bane, hade sedandess haft många skeden, gått både fram och tillbaka... För femton år sedan hade de visserligen åter tagit fart i det så kallade allmänna omdömet, men en reaktion hade sedandess sökt göra sig gällande, och reformens vänner åter blifvit uppkallade till strid. Som en ärlig kämpe för samma sak helsade han tesernas författare välkommen. Hvad särskilt den nu förevarande satsen beträffade, kunde han dock ej obetingadt instimma deri. Han fruktade nemligen, att en strängt genomförd enhet skulle leda till en dödande formalism. I utlandet vore ingenting vanligare än utförliga läroplaner i tjocka volymer. Mellan denna öfverdrifna formalism och den formlöshet, som nu hos. oss vore rådande, bör mar söka en förnuftig medelväg. Illa vore i hans tanke. om samma lärobok skulle anbefallas till begagnande i alla läroverk. Det skulle utestänga all täflan, som är förbättringens vilkor, och leda till stagnation och död. De i skolorna begagnade läroböckerna borde dock alla vara godkända af läroverksstyrelsen, och om en vore uteslutande anbefald till begagnande, borde det endast vara tills vidare och tills en bättre blifvit antagen. Pensa för flyttning från klass till klass skulle dock naturligtvis vara -desamma för alla läroverk. Enhet i metod. —; om man fattade ordet i dess inskränktare bemärkelse — vore svår att uppställa och betänkligt att lägga band på en nitisk lärares sjelfverksamhet, själen i hans undervisning. Erinrade om huru vexelundervisningen såsom en nödfallsutväg kunde vara god nog, men huru absurdt det skulle vara att föreskrifva en lärare, som voresåliflig och nitisk att han kunde räcka till sjelf för sina elever, att han nödvändigt skulle begagna denna metod. Hittills hade måhända friheten såväl iafseende på metod som läroböcker. varit för stor; erfarenheten af en lång tids anarki hade visat att den största bristen i vårt undervisningsväsende vore saknaden af en sammanhållande öfverstyrelse; men man borde ej kasta sig i en motsatt ytterlighet, som vore vida sämre. Enheten bör ligga i stora grundsatser, och lydnaden gå hand i hand med intelligent frihet. Lektor Elfving såg i inrättandet af ett normalinstitut för lärares bildning ett verksämt medel äfven till befordrande af den enhet i metod och läroböcker som i hans tanka vore så önsklig.: mom ett sådant institut skulle nemligen snart bilda sig en fond at säkra erfarenheter, som efter Hand af de unga lärarne skulle medföras i deras spridda verkningskretsar och åstadkomma en öfverensstämmelse i undervisningen mellan de särskilta läroverken. Han trodde sig äfven kunna uttala den förhoppning, att sådana tillfällen för de unga skollärarne att bilda sig för sitt kall snart skulle beredas derh, åtminstone så till vida, att de finge tjenstgöra under erfarna äldre skollärare någon tid, innan de sökte anställning vid läroverket. Kapten Adelborg framhöll den stora tidsförlust som förorsakas många ynglingar genom bristen på enhet läroverken emellan, hvilken brist i hans tanke framför allt egde rum i afseende på den anda som bör lifva undervisningen. Han instämde lifligt med de talare, som yrkade en gemensam läroverksstyrelse och lärareseminarier. För sådanas inrättande behöfdes. blott en summa af 10,000 rdr, och likväl hade man skyggat för denna utgift och ansett den mindre nödig. Hvilken brist på konseqvens!s utropade talaren; af den trädgårdsmästare, som I anställen för att uppdraga edra trädplantor, af denstallknekt, som I :städjen. för att inrida en ung häst åt er, fordren intyg, som vitsorda Kans skicklighet; men edra baro släppen I i händerna på den förstkommande, på personer, för hvilkas duglighet för undervisningskallet I ej hafven någon garanti! . Rektor Siljeström ville, som exempel på hvart en strängt reglementerad enhet i läroboksväg leder, erinra om huiu vår svenska katekes, som är anbefald till handbok vid religionsundervisningen i landet, varit ett hinder för användandet af andra och bättre läroböcker i detta ämne. Så torde det äfven kommasatt gå i andra ämnen. Hvad enheten i metod beträffade, gåfve den döda formalism, som denna enhet alstrat i Frankrikes skolor och hvarom mag. Holmgrens nyligen utkomna bok lemnade rikhaltiga upplysningar, tillräcklig varning för oss att ej begå samma misstag. ; Hr L. J. Hjerta ansåg, att en medelväg för undvikande af de båda ytterligheterna, sträng enhet och allt för stor frihet, kunde vinnas derigenom, att en pröfningsnämd, bestående dels af skolmän dels af personer utom skolan, tillsattes för bedömande af hvilka läroböcker vore förtjenta att inom skolorna begagnas, och att det sedan skulle stå hvarje läroverksstyrelse fritt att antaga den ena eller den anIra af de läroböcker, som blifvit af denna nämd godkända. g Rektor Frykstedt trodde, att det vore större fara för enheten än för friheten inom våra läroverk, och insåg, att det åt hvarje läroverksstyrelse borde öfverlemnas att bestämma hvilka läroböcker skulle beragnas. En öfverstyrelse vore i hans tanke mindre oehöflig. i Ö Öfverste Hazelius: Läroverkens största brist är saknaden af en öfverstyrelse. För närvarande ha vi insen annan sådan än konungen. Men konungen sitter för högt och kan ej stiga ned för hvarje gång det räller att gifva kraft åt sina förordningar. Också har det händt att han någon Sång ei blifvit åtlvdd