STOCKHOLM den 15 Nov. Jordafsöndringen och nationalvälmågan. Innan vi lemna denna vigtiga fråga, som, derest vi icke äro illa underrättade, under den förflutna veckan utgjort det förnämsta föremålet för statsrådets öfverläggningar och redan under denna vecka lärer kos K. M:t förekomma till slutligt afgörande, torde det vara af ej obetydligt intresse att erfara huru Europasmest berömda statsekonomer i detta ämne yttrat sg. Vi tillåta oss således några korta citationer. Så yttrar sig t. ex. den berömde professorn vid universitetet i Heidelberg dr Carl Heinrich Rau, i sin lärobok i statsekonomen, bland annat: Bundenheten (förbud mot hemmansk!yfning) utgör ovedersägligen ett stort ingrepp i den fria eganderätten. : Ett sådant ingrepp skulle kunna rättfärdigas endast om det i synnerlig grad verkade till. det allmännas bästa och om det läte sig bevisas att sådant vore nödvändigt för att till det helas väl betrygga den bästa skötseln af jorden och förhindraen skadlig delning af inkomsten. Men sådant kan icke bevisas. Fastmer åtföljes bundenheten af åtskilliga olägenheter, till hvilka hufvudsakligast följande böra räknas: 1. Många hemman äro, i förhållande till egarens kapital af personliga egenskaper (skicklighet, verksamhet, tilltagsenhet o. s. v.), alltför stora och skötas derföre icke så väl. som det skulle kunna ske under andra omständigheter, hvarföre de också gifva mindre både bruttooch nettoinkomst. Styckningen är i detta fall fördelaktig, emedan den ökar antalet af jordegare på samma areal, likasom det åt jordbruket egnade kapitalet. E:2. De-skulder, som arfvingen af ett hemman måste öfvertaga, förhindra honom från att använda kapital till dess förbättrande och tvinga honom 1 förlägenhet med afseende på räntebetalningen, såframt icke hemmanet ger en tillräcklig nettoafkastning. Till minskand: af denna olägenhet är det i flera trakter (al Baden) öfigt, till och med afregeringen föreskrifvet att hemmanet skall lemnas åt en bland arfvingarne mot en lösesumma, som icke går upp till dess medelvärde, hvilket emellertid är ett intrång i medarfvingarnes rätt. F3. Att försälja särskilta delar är ett godt medel att befria sig från skulder, synnerligast som man härigenom kan för de föryttrad arcellerna betinga sig ett högre pris, än om de säljas tillhopa med allt det öfriga. Bundenheten förhindrar denna från sönderstyckningen uppkommande vinst, hvilken derjemte är någonting allmännyttigt, när de afsöndrade delarne uppbringas till högre afkastning. 4. Bundenheten förhindrar nya jordbrukande familjers bosättning; den lägger hinder:i vägen för folsökningen och gör det för daglönare, handtverkare på landet o. s. v. svårt att komma i besittning af fastighet. Detta är att beklaga, ty äfven en liten jordegendom höjer fliten hos egaren, hvilken uppmuntras af den vissheten, att han sjelf får fullständigt njuta frukterna af sitt arbet2, och erfarenheten bekräftar, att, när arbetaren förvärfvar sig Jjordegendom, dermed följer en förbättring, icke blot i hans förmögenhetsvilkor, utan äfven med afseende å hans sedlighet. PEDerigenom att man med våld fasthåller den gamla fördelningen af jordegendomen, blir i allmänhet intresset för ett sjelfständigt förvärf förlamadt hos dem, som tillfälligtvis icke äro de gynnade; följden blir, att ny jord mindre upptages och att tillfället till att genom flit arbeta sig upp blir förminskadt. Hvarken jorden eller det regelriktiga bedrifvandet af landthushållningen som yrke får anses som hufvudsak; det är statsmedlemmarnes bergning och sedlighet som främst skola uppmärkSammas: FE Sismondi, uti sina Etudes sur LEconomie politique,, yttrar om det sjelfegande bondeståndet i allmänhet som följer: Öfver allt, der man träffar sjelfegande bönder, finner man också det välstånd, den snygghet, det förtroende till framtiden, det oberoende, som betrygga på samma gång lyckan och sedligheten. Bonden, som med sina barn förrättar allt arbetet på sin lilla arfslott, som icke betalar arrende åt någon eller arbetslön åt någon under sig, som bestämmer sin produktion efter sin konsumtion, som äter sitt eget bröd, dricker sitt eget vin, kläder sig i sitt linne och med sin ull — han bryr sig föga om att känna priserna: på verldsmarknaden. ty han har litet att sälja och litet att köpa, och hen blir aldrig ruinerad genom verldens revolutioner. Långt ifrån att frukta för framtiden, ser han denna förskönad i hoppet, ty han använder till förmån: för sina barn, för kommande tider alla de ögonblick, som icke upptagas af arbetet för året. Han behöfver icke många ögonblicks arbete för att i jorden nedlägga den kärna, som efter hundrade år skall bli ett lummigt träd, för att gräfva det dike, som skall för alltid bibehålla hans åker i godt skick, för att anlägga den kanal, som skall leda till honom en frisk källåder. för att genom ofta upprepade, men under hvilans timmar undandragna omsorger förbättra alla de djur och växter, af hvilka han omifves. Hans lilla arfslott är en riktig sparkassa, alltid redo att emottaga all hans lilla vinst, att förränta alla hans stunder af ledighet. Naturens alltjemt verksamma kraft gör dem fruktbärande och gifver honom hundraKRESTNA AEG