fann man i de af kultusministern framkallade församlingsråd, dervid prest och några af menigheten utvalde arbetade tillsammans för det helas behof. Hr J. A. Hansen, hvilken förut varit. med om att framlägga ett liknande förslag, som det från Hage och Krogh framkomna, var nu förändrad, synnerligen till följd af en afgjord förskräckelse för prostar. Han hade den sorgen, att, då han förklarade församlingsråden såsom onyttiga inrättningar, så uppstod den ene efter den andre af hans trogna bönder och förklarade, att dessa råd vore utmärkta, ty de vore sjelfva medlemmar af desamma. Oaktadt nu saken visserligen hade förtjent att icke nekas remiss till ntskott och öf. vergång till andra behandlingen, så hafva dock de långa förhandlingarne bidragit att visa, det tiden icke är inne för en kyrkoförfattning, men att det likväl icke är ringa intresse och uppmärksamhet derför hos folket. Teaterns förhållande till kyrkan är ju en med förkärlek omfattad frågå mellan esthetici ex professo; jag skall icke inlåta mig på undersökningar i detta syfte; men jag tänker det kan utgöra ett försvar för att jag nu går öfver direkte till teaterns förhållanden. Ehuru jag, uppriktigt sagdt, tror, att man bemödar sig att åstadkomma fred i teaterförhållandena, så är denna likväl ännu icke vunnen, hvarken mellan personalen inbördes eller emellan den kungliga teatern och allmänheten. Man är icke nöjd med repertoiren, med rollernas fördelning, med styckenas mise en scene, och man ärvred öfver att inga nya stycken uppföras. Jag är nu öfvertygad, att huru stort felet än kan vara på teaterstyrelsens sida, så har likväl allmänheten äfven sin skuld; ty sedan den olycksaliga Höedt-Heibergska striden öppnade slussarne för teaterskandalerna, fortfara dessa att spela en ingripande roll, så att man nästan, då man icke hör någon ny omtalas, ser sig nödsakad att sjelf tillställa en sådan. I en andligt improduktiv tid spelar skandalen alltid en hufvudroll, och då man na icke kan frigöra sig från att lyssna till den, så kan man icke heller frigöra sig från att det man hör får inflytande på ens omdöme öfver skådespelare eller stycke, så att man verkligen kan höra yttranden såsom: Skådespelaren N. N., han hör till vårt parti, han :pelar mycket bra, o. s. v. Teaterstyrelsen vill då och då lyssna till hvad allmänheten säger, för att rätta sig derefter, men har en märkvärdig talang att misstaga sig. Förebråelserna för brist på nya stycken torde måhända vara obilligt att rikta mot andra än den illiterata tiden ensam. Ett nytt stycke hafva vi dock nyligen fått, och k. teaterns trogne vän, Berlingske Tidende, meddelar jemväl välvilligt huru många personer sett detsamma och huru glada de-varit. Någon allmän glädje tror jag likväl icke En välgörares testamente har framkallat. Oaktadt författadt af en dansk, är stycket fullkomligt franskt i anläggning och stil; det föregår i Frankrike, personerna äro fransmän. Hufvudinnehållet är, att en ung man, som tror sig hafva ärft en ofantlig förmögenhet, förlofvar sig med en ung flicka. Det visar sig emellertid, att det är hon och icke han som är arflagare; men nu gripes hon af afsky för den tanken, att han kunde tyckas hafva tagit henne för den eländiga mammons skull, hvarföre hon strax slår upp och går sin väg. Hvad gör då hon, den olyckliga? Hon reser till Paris, förstör de två millionerna på ett år; de äro nu begge fattiga och få då hvarandra. Af denna korta recit kan man finna, att detta innehåll, utspunnet i tre akter, nog kanehos en och annan med högstämdare anspråk väcka någon likgiltighet, hvilken stilens och replikernas franska lätthet icke förmår att häfva. Såsom författarinna nämner . man en mamsell Andersen, hvilken skall hafva uppehållit sig en längre tid i Paris, och som också anses hafva skrifvit ett på shofteatern för någon tid sedan gifvet stycke, En Evas dotter, samt ett vackert band berättelser, som utkom för några år sedan under titel Noveller af Paul Winther. Den kongl. teatern spinner för öfrigt långtifrån silke nuförtiden, ty Pepita, som nu dansar och spelar på Folketheatret, tillvinner sig ett öfvervägande intresse. Den sköna sennoran må-för öfrigt utbrista med den vise: sGud bevare mig för mina vänner, med mina fiender skall jag nog reda mig; ty från början tvang hon genom sin skönhet och sitt behag till och med dem, som eljest kunde håfva något att invända, till fullkomlig tysthet: Men nu är hennes stab af beundrare, gripne af manien, så rasande, att de: jubla och applådera för både löst och fast, samt icke tåla missnöje ens mot de stycken, hvari hon framträder och hvilka äro öfversatta och arrange:ade af hennes vänner, men hvilka icke hedra deras estetiska smak och skicklighet. :Sidant hämnar sig sjelf. Redan hafva hvisslingar flera gånger försports och hafva icke på länge kunnat tystas; en don Quixote sprang då upp och förklarade all hvissling såsom en förnärmelse mot honom sjelf. Men för ett par dagar sedan antog det storartade dimensioner. Atskilliga unga personer hade beslutat infinna sig för att uthvissla ett nyttstycke, hvari hon framträder, Paa Hjemveien, en fortsättning af Jens i Picardiet., Då detta) blef kändt, gå afstod man ifrån att gifva detta stycke, men hvisslarne voro nu der och företogo sig: att uthvissla Jens i Picardiet, som för öfrigt ärligt förtjenat detta öde. . Hade icke den kongl. teatern mistat fru Heiberg och br Mantzius, så skulle den måhända hafva egt mera motståndskraft; men den genialiska konstnärinnan håller sig nu i privatlifvets lugn, om hon än der saknar sin scen och: sin. allmänhet, och br Mantzius har egnat Folketheatret sina krafter och förökar derigenom icke så litet dess publik. Han har der senaet uppträdt i 2sdra akten af Holbergs Jacob von Thyboe i dennes roll; hans spel jär förträffligt; tyvärr gäller detta å intet sätt hans medspelare. x Teatern har, ehuru det var tal derom, lyckligtvis ännu icke förlorat fröken Larcher, som