Jag är främling och obekant med förbållandena på stället... Han är då mycket rik, denne man ? Och mycket gifmild. Utom detta, äro hans gåfvor till hospital och fromma stiftelser oräkneliga, Den tunga jernportow k gångjern, och en man, kiä il efter österländskt sätt i en lång bro :ock och med en betäckning på bufvudet i form af en turban, men derunder ett ärligt tyskt ansigte, stämpladt af en sorgsen sinnesstämning och en djup, trofast blick, hvar: iå r vaksamhetsoch trohetsinstinkter tycktes stå läsliga, trädde ut med en pung i handen, hvarur han till en och hvar utdelade ett guldmynt. Detta försiggick med det lugn och den mekaniska säkerhet, som blir följden af en daglig öfning. Då den sista handen utsträcktes för att inhemta sin skärf och ettenhälligt: Gud välsignel uttryckt allas tacssamhet, gingo de begge ynglingarne fram till utdelaren och frågade, om de ej vore vid Adel-Nabors boning? r Jo, svarade tjenaren, hvilken just var värdinnans omtalade slägting och hvars rätta namn var Heinrich. Och hos honom lärer befinna sig en viss grefve Landsberg? sade Georg. vAlldeles. Den vi önska träffa. Hvilka får jag anmäla?, frågade Heinrich. De begge ynglingarne, som fruktade att deras namn skulle väcka ett obehagligt intryck hos Radziejowsky, vexlade en frågande blick, hvarpå Georg sade: Tvenne officerare I konungens af Sverge tjenst. Tjenaren öppnade porten för de begge unga herrärne, hvilka trädde in på en gård, eller rättare i en trädgård, ty boningshusets hela omgifning tycktes bestå af en sidan, som erbjöd en särdeles angenäm anblick. Under det han fördedem emot trappan upp till en liten bygnad i schweizerstil, med en skön veranda, sade han: Beklagligen torde herrarne få vänta på grefven, emedan min husade på sina