STOCEHOLM den 13 Nov . Den nya ministören i Preussen. (Från Aftonbladets korrespondent). Berlin den 8 Nov. 1858. Den nya liberala ministåren är sedan i förr-; går utnämd, och allt det gynnsamma, som vi i vårt senaste bref af den 31 Oktober förutsågo, har fullständigt bekräftat sig. Äfven den förmodan, som i ett postskriptum till nämda korrespondens uttrycktes, att fursten af Hobenzollern skulle blifva konseljpresident, har gått i uppfyllelse,och denna tillsättning måste. betraktas såfbm ganska betydelsefull. Fursteny hvilken, såsom bekant är, den 7 December 1849 åt preussiska kronan öfverlemnade suveräniteten öfver sitt land, är katolik, men en afgjordå motståndare till de ultramontana bemödandena, hvilket senast blifvit bevisadt derigenom, att han till kultusminister föreslagit och i sitt kabinett upptagit hr v. BethmannHollwegh, en afgjord protestant. På detta sätt visar den furstlige katolikens utnämning att stå i spetsen för kabinettet, att den exklusiva, pietistiska riktningen skall upphöra samt lemna rum för en paritetisk och tolerant. I en stat, som sluter inom sig 7 millioner katoliker, är denna omständighet af icke ringa vigt. Detta är likväl blott den ena sidan utaf furstens af Hohenzollern-Sigmaringen för Preussens närmaste historia vigtiga inkallande. Den sida, som rörer den yttre politiken, förtjenar ännu ojemförligt mera att taga uppmärksamheten i anspråk. Fursten har en bestämd nationel riktning och har alltid varit uppfylld af Preussens höga uppgift i Tyskland. Det skandalösa tillståndet i Berlin under de senaste åren -— för att gifva saken dess rätta namn — ingaf honom beständigt den djupaste vedervilja, och då han under kamrarnes senaste session, då regentskapet infördes, var här i Berlin, sade han, att hamn icke ämnade återkomma förr än han erhölle visshet att man vile göra slut på detta tillstånd. För sådan händelse hade fursten för öfrigt redan före sin afresa till Schweiz antagit presidentplatsen i ministeren, Jemte honom står i spetsen för ministeren hr v. Auerswald, som år 1848 var ministerpresident och såsom bekant är tillhör den moderata venstern. Han är en ungdomsvän till prinsen-regenten, som skänker honom det största förtroende. Hvad som brister honom i energi skall genom furstens af Hohenzollern fasthet kompletteras. SjUtrikesministern hr von Schleinitz har år 1849 tappert ledt den preussisk-unionistiska striden mot Österrike och Ryssland. Då kronan uppgaf det liberala programmet och under sommaren 1850 gjorde åt utlandet efterifter, om hvilka en berömd proklamation ade sagt, att endast vansinnet. eller lögnen skulle tro Preussen vara i stånd dertill, trädde hr v. Schleinitas på värdigt sätt tillbaka, och han har sedandess lefvat i djupaste tillbakadragenhet, långt ifrån händelsernas skådeplats. I privatlifvet har han visat sig som en mycket hedervärd karakter. Man vet, att han har nästan inga behof och har kunnat lefva långa vintermånader igenom på sitt landtgods vid Rhen, bland sina böcker. Hufvudsaken är likväl, att han byser en varm känsla för Preussens ära och kommer att af alla krafter bidraga till att uppresa detta land ur en ställning, som kommit det att mer och mer sjunka i utlandets aktning. Hitintills har man, för att med bestämdhet kunna förutsäga Preussens politik, endast beböft fråga hvad Ryssland och Frankrike ämnade göra. Detta kommer att blifva annorlunda, och ministeren Hohenzollern-Schleinitz skall icke i detta land spårlöst försvinna, utan åter knyta fast vid traditionerna från den goda gamla tiden samt med säker hand och upplyst blick förverkliga en sund, fast och oberoende politik. Vid sidan af dessa båda ministrar står krigsministern v. Bonin, Han kan genom erinringen om ett enda faktum tillräckligen karakteriseras. I Maj 1834 diskuterades uti ministerrådet i Berlin frågan om en offoch defensiv allians med Ryssland mot vestmakterna. General v. Bonin sade: En sådan allians kan man lika litet förutsätta, som de gamla folkens lagböcker förutsatte fadermord såsom möjligt, Hr v. Budberg erfor detta yttrande och anförde lifliga klagomål deröfver; Ge: neral v. Bonin blef afsatt. Prinsen af Preussen, som hyser en varm personlig vänskap för honom, ingaf sin afskedsansökan såsom militärguvernör i Rhenprovinsen och Westphalen. Hr v. Manteuffel hade sagt till hr v. Bonin: Vi skola falla utlsammans. Han kontrasignerade dock genast kabinettsordern rörande sin embetsbroders afsättning, och detta drag är en af de skymfigaste fiäckar, som vidlåda v. Manteuffels karakter. Nu har bladet vändt sig. Ryssland afsätter icke längre några ministrar i Berlin, och en plan till mobilisering af den preussiska armen kommer icke mera att förrådas åt denna makt. I afseende på utlandet är vägen fullständigt banad för ett närmande till England. Preussen skall icke sätta sig i beroende af någon annan stat, men uppmärksamt lyssna på välmenta råd af vänskapliga kabinetter. Vid drottning Victorias närvaro i Potsdam nästlidne sommar skämtade prins Albert, drottningens af England gemål, öfver den oreda, OA AA 2 ln BIE FINAL SEN, Sent SR lå DA