. murens springor och helsa henne åter med slädje: då.hon begynner sitt arbete. eller gunsar i medelpunkten af de utsträckta. trådarna. Hur mycket, mer kan icke då en varelse af högre ordbingtilldraga sig vårt. deltagande och våra omsorger! Mikael hade funnit en sådan. 4 i I ett af.de små.tornen, som utsprungo från hvarje: vinkel af ftyglarne på. Zamosks, slott, hade en skara af dufvor sitt residens, hvilka. tid efter .ahnan kommo ner spå borggårdarne att söka sin föda... Mikael såg dem en: dag som ett möln skymta förbi sitt fönster och slå ned på gården. derunder, och han bespisade dem med brödsmulor af sin kost. Djuret vinnes med samma medel som menniskan — vänlighet och förplägning. Påföljande dagen kommo de åter; och så: dagvetter dag... Hos djuren träffar man verkligen, liksom hos de meavetslösabarnenykarakteristiska egendom-: ligheter individerna emellan, som tyckas tyda på att äfven hos. dem finnas skiljaktigheter af en ädlare och lägre natur. Med den noggranna uppmärksamhet. Mikael hade tid att egna åt dufvorna, hvilka, tack vare brödsmulorna ur hans band, alla dagar infunno sig: under hans fönster, bemärkte han en, hvars egenskaper snart ådrogo sig hans förkärlek. Utom att benres hvithet var mer! bländande, var henFesbflygt-vackräre, hennes vingslag lättare och mera elastiska: än de öfrigas, .hksom. hon bestämdt visade tecken till en Jättimdare natur. En. dag strödde Mikael några brödsmulor på fönsterblecket, och vår dutva lät. sig icke afskräckas af .häns gestalt. innanför gallret, utan kom och upphasckade dem. Så långt, hade dufvan, kommit i sin förtrolighet, då de tvenska kanonerna började dunådra öfver staden. Hela det bevingade sällskapet-fog dervid-till flykten, och Mikael såg ej mera till; de små gästerna, som så vänligt kom