Hennes damer? Ja, det var juen egen lycka; er lycka, herre ?, Och till henne framförde du min bön? aJa visst. Jag kunde ju aldrig framskafta den på en rakare väg?, Hvilken djerfhet!s Jag försäkrar att hon alldeles icke tycktes taga den illa. Mikael kände blodet stiga åt kinderna. Hvilken af hennes damer var det? stammande han med darrande röst. Ått säga sanningen, herre, känner jag icke namnet på någondera, emedan jag icke egentligen tillhör den kungliga betjeningen, utan blott är antagen för tillfälliga behof; men det var en af de unga, vackra damerna, som vanligen pläga åtfölja hennes majestät. Men hennes utseende? Stolt och rak som en Nljestängel och smärt och böjlig som ett Vass-strå?n js Det förstår jag mig icke riktigt på. Djupblåa ögon. : Svarta syntes de mig, men färgen kan jag ej så Noga bestämma. Mörka lockar? Son kastanjer och glänsande som nypolerädt stål. Det är hon, det är Czarneckis dotter! sade Mikael vid sig sjelf och kände sitt hjerta klappa med fördubblade slag, men kort derpå frågade han sig: Skall väl hon åtaga sig en förbön för den hennes fader isin vrede så hårdt fördömer? En förfärlig oro lade sig tr ckande öfver hans bröst. Hade han förstått att uttyda den till dess rätta beskaffenhst, skulle han dock hafva funnit att den mindre förorsakades af fruktan för utgången af hans bön än af detta nöje, som den vaknande kärleken finner i de qval, hvarmed den tror sig hotad af det älskade föremålet. Han gjorde tankfull några slag öfver golfvet och