nummern och den strängare straftlagstiftningen, borde vänta vida flera gröfre och ringare brott än i Nedra Bäjern, äro domstolarne på långt när icke så mycket sysselsattalmed strafflagskipningen, som derstädes, och attisynnerhet i Pralz betydligt färre assissessioner erfordras än i Nedra Bäjern. Äfven bör man icke förbise, att år 1850—51, då 53030 oäkta barn i Nedra Bäjern kommo till verlden, blefvo i Pfalz endast 1998 födda. I afseende å befolkningen på landet inträffar äfven i Pfalz det märkliga förhållande, att 182;141 äro landtbrukare och skogshushållare, 65,511 Jandebra kare som derjemte drifva annat yrke, 97,853 Jandtbruksdaglönare med jord eller hus. S:a 345,510 ned jord och hus. 39,594 landtbruksdaglönare utan jord eller hus, 20,804 tjenstfolk. Å S:a 60,398 utan jord och hus, hvaraf alltså synes, att hemmanens obundenhet äfven i Pfalz ökar fastighetsegarnes antal och deremot minskar proletariatet. Men jordegendomens klyfning utöfvar ett välgörande inflytande icke allenast på allmänna säkerheten och nationalrikedomens ökande, utan äfven i afseende på krigareklassen, emedan det är lätt begripligt och äfven af erfarenheten. bekräftadt, att soldater, som hemma hafva att förvänta eller kanske redan ega fast egendom: (om det ock vore endast ett halft öresland), icke så lätt desertera. Bundenhetens försvarare hafva väl deruti ganska rätt, att den store jordegaren kan sälja mera säd än den mindre, men det skadar säkerligen icke, om denne senare är i tillfälle att för egen räkning odla den säd, som han, der bundenheten eger rum, måste köpa af den store jordegaren, eller såsom daglönare förtjena. Man tror vidare, att den store jordegaren har lättare att, hvad brukningssättet beträffar, bättre indela sin -bundnafegendom; men äfven obundna, spridda jordstycken kunna ändamålsenligt indelas, och ehuruväl det eger sin riktighet att vid brukandet af en bunden egendom någon tid vanligen besparas, så är det ju, just der hemmanens obundenhet eger rum, för den, som vill arrondera sig och eger penningar att köpa jordstycken, lättare att genom köp arrondera sig, än der bundenheten försvårar föryttrandet och således äfven förvärfvandet af spridda jordstycken eller gör det alldeles omöjligt. Man åberopar, såsom bevis på olägenheterna af egendomarnes klyfning, äfven den omständighet, att skatternas uppbärande då är svårare, emedan det måste ske i mindre poster. Om likväl, der befolkningen är stark, egendomarnes klyfning är nödvändig, ökas jordens produktion, som minskar proletariatet I och brotten, så kan den lilla obeqvämlighe-. ten vid skatternas uppbärande för ingen dell: komma i beräkning. Af befolkningens ringare antal äro stora egendomar en nödvändig följd; med befolkningens ökande måste jemväl fördelningen af förvärfningsmedel ökas, om ej ett proletariat skall uppkomma, som är vådligt för det allmänna bästa och isynnerhet för jordegarne. Icke alla, som födas på landet och icke erhålla någon bondgård, kunna vandra till städerna och fabrikerna; nästan alla hafva redan genom födseln fått sig sin utkomst anvisad på landet. Att vilja hindra menniskornas förökning vore — utom på brottets väg — att försöka det omöjliga; ty den beror af en skaparens inrättning, emot hvilken så väl lagstiftningen, som allt menskligt motstånd äro kraftlösa. Förhindrar man deras förökande inom äktenskapet genom giftermålens inskränkning så erhåller man en folkökning utom äktenskapet. Det är just hemmanens bundenhet, der den på grund aflag eger rum, som här och der leder till onaturliga, omoraliska och till en del brottsliga åtgärder, enär folkökuingen hindras, för att icke se barn, som ej hafva någon utsigt att erhålla ett eget hem, inkastas i tjensthjonsklassen eller deras, hvilka icke hafva fast egendom. Detta är det så kallade tvåbarnssystemet, som råder i Saxen-Siebenburg och i några trakter af Franken; mer än två barn i ett äktenskap är der en sällsynthet. Det finnes äfven en trakt i Franken, der bonden, om han blifver enkling och vill ånyo träda i gifte, antingen gifter sig med en person, af hvilken något barn icke mera är att förvänta, eller ock i äktenskapskontraktet utfäster en bestämd summa för hustrun och hennes barn, med hvilken de i stället för arfsrätt måste åtnöja sig; en sådan hustru kallas der ganska karakteristiskt lönhustru. Det på detta sätt grundade proletariatet är lika skadligt som det, hvilket har sitt upphof uti ärfda hemman, och en klok regering bör efter förmåga motverka det, så vidt det kan ske utan att inskränka borgerliga friheten. Utvandringen bidrager väl att minska beTolkningen, men. erfarenheten lärer, att sådant folk vanfgönutvandrar, som ännu eger förmögenhet, hvilken de medtaga, för att sätta sig ner utomlands; det äkta proletariatet stannar qvar, och staten har förlorat arbetsamt folk jemte dess förmögenhet. Det för det allmänna bästa fördelaktigaste är det, då egendomarne kunna efter egarnes fria behag afyttras. Ingen stor jordegare säljer något af sin egendom, så länge han kan med fördel bruka den och icke genom yttre förhållanden är tvungen att föryttra något deraf. Blifver han gammal eller eljest oförmögen att med förmån sköta den, så afstår han den åt sina barn och, om det är görligt, till -ett barn, emedan han vanligen önskar att egendomen blifver odelad. Har han flera harn. och tro Han och barnen. att detär rådAA AN men mn AA PN AA mm FM må pibe rt Ål om