STOCKHOLM den 8 Nov. Ått frihetsandan icke är död i Frankrike och att den politiska intelligensen -der icke med själ och hjerta böjer sig under det råa militärväldets ok eller anser detta välde kunna ha någon längre varaktighet, derom vittnar, bland annat, det sätt, hvarpå en opposition mot det nuvarande systemet och ett förordande af mera liberala principer fortfarande eger rum i den bekanta och mycket spridda tidskriften Revue des deux mondes,, som alltjemt uppträder med en frimodighet, som måste väcka förvåning, isynnerhet då man vet huru strängt den dagliga pressen är öfvervakad och bunden. Den öfverblick af den politiska ställningen, som finnes uti det med dagens post hitkomna Novemberhäftet, inledes med följande märkliga ord: Det skulle fordras, vi frukta icke att säga det, att ha ett klent förstånd för att i de önskningar; som af oss blifv.t uttryckta till förmån för friheten i den politiska diskussionen, spåra en tanke på snålt gnideri. De intressen, hvarmed den liberala saken i Frankrike är förbunden, äro så upphöjda och stora, att de hos dem, hvilka lagt dem på hjertat, icke kunna uppväcka annan känsla än en uppriktig och brinnande omsorg för desamma, och att det synes oss förhatligt och lågt: att deri söka ämneför elaka qvickheter och epigrammatiska personligheter. Denna sak sammanfattar sig för oss:till en nationalärans och den sociala trygghetens angelägenhet. Friheten är en hedersfråga för Frankrike, ty för vårt fädernesland skulle icke en mera sårande förödmjukelse finnas än den, som det skulle lida om det läte sig öfvertygas att det är i grund odugligt att taga del i sin styrelse genom regelbunden och fullständig utöfning af politiska frioch rättigheter. Friheten är för oss likaledes en fråga som rörer samhällets trygghet; ett folks trygghet beror i sjelfva verket på dess förmåga att styra sig sjelft. Man må erna till ytterlighet öfverdr fva det vidskeptillbedjandet af stora män och dyrkandet af hjeltar: de stora männen och hjeltarne äro sjelfva i sista instansen styrda just af de folk, som de synas leda. Man bör alltid härvid komma att: betänka, att äfven i de bäst underkufvade och mest lydaktiga folks historia finnas stunder, då regeringsmakten faller i vanmakt uti en vanlig dödligs händer och -då man icke kan återupprätta henne annorlunda än genom den gemensamma intelligensen och kraften hos hela folket. Om man tager i betraktande endast de oundvikliga: tilldragelserna i den menskhliga utvecklingens gång, — är det icke klart att den bästa förberedelsen för ett folk till dylika kritiska belägenheter än frihetens utöfning? Utan att ens tala om utomordentliga tillfälligheter, lefva vi i en tid då det allmänna förnuftets mellankomst vid regeringarnes åtgärder bär prägeln af en praktisk nödvändighet. Den tiden äri sjelfva verket långt bakom oss, då den politiska myndigheten syntes komma ofvanefter såson en religion, och då hon hade sina mysterier, hon också. Arcanum regni, längesedan bragt i dagen genom : filosoferna och skriftställarne, finnes icke mera till hos de industriella och handelsidkande samhällena i nittonde århundradet. Vi veta alla, att regeringen icke är annat än samhällets förvaltning; delegare i detta stora bolag, veta vi, ofta lika väl som de skickligaste, ja stundom ännu bättre, huru våra gemensamma affärer böra skötas. Den politiska makten, hvilken klädnad de gamla rannlåterna från det förflutna ock må låna fcnnes står framför samtidens slägten beröfvad detta mystiska trollskimmer, hvarunder man fordomdags tillbad väldets princip. Väldet är numera hos oss alla, det härleder sig från oss; den myndighet, som utöfvar makten, är endast en delegation af vår egen myndighet. Vi bibehålla s lunda i förhållande till makten alla rättigheter att granska och, vid bebof af initiativ, den rättighet, som en hufvudman har öfver sin fullmäktig. Det är: dessa rättigheter -som man på det politiska språket kallar frihet: frihet för pressen t, ex., frihet och offentlighet at diskussionerna inom landets råd. Ett folk, som egde dessa rättigheter öch icke utöfvade dem, som försummade att undersöka -sina intressen och öfvergåfve att bevaka, sina angelägenheter, skulle derigenom undandraga sin regering de upplysningar, de intryck, som det allena är i tillfälle att gifva, och detta folk skulle störta sig sjelft i förfall och länge skulle ej dröja innan det genom långvariga skakningar och svåra olyckor blefve straffadt för denna. glömska af sina pligter. Detta är de földer som vi befara af det tvång, som blifvit lagdt på vissa slag af frihet, om det utan måtta blifver förlängdt. Den politiska uppfostran i Frankrike är redan olyckligtvis blott alltför ofullkomlig: den sorgliga utgången af våra revolutioner säger det tillräckligt. Det är nya faror och nya felsteg som vi vilja förekomma, då vi med ängslan bedja, att man måtte undanrödja de hinder, som ännu fördröja den i vårt land så nödvändiga politiska uppfostran. Man skall icke bedraga sig på den känsla som leder oss, om man tager i beräkning de symptomer, som tillkännagifva, att våra farhågor äro i Frankrike delade af ett stort antal oegennyttiga sinnen. De hafva ofta röjt sig uti dessa officiella tal, hvari stora person-ligheter protesterat mot ytterligheten af centralisationen samt hänvisat till de individuella krafterna, och vi skulle icke förvånas öfver att hädanefter fi höra dem uttrycka sig med en tilltagande frihet och styrka, TEniot-de senaste korresnondenitunderrättel