borde kunna inse, att ifrågavarande förvis ningsdom var en kolossal dumhet. Med domens laglighet är det ej bättre be stäldt. Vi hafva noga genomläst de paragrafe af 1856 års ko: gl. stadga för rikets allmänn elementarläroverk, hvilka handla om ?ordnin; och tukt, utan att deri finna någonting, son synes berättiga kollegium till den fälda domen Väl heter det (S 53 mom, 15): Skulle all lärjungarne i en klass eller vid ett läroverl förklara sig lika skyldiga till någon mot före skrifven ordning och tukt begången förbry t:lse, samt af tredska vägra att upphofsman. nen dertill angifva, varde medelst lottning al gjordt, hvilken eller hvilka bland lärjungarne efter som antalet af kollegium bestämmes, må förbrytelsen umgälla?, och kollegium torde således ej hafva saknat rätt till den dubbla bestraffningen, att dels fråndöma alla de felande innehafvande stipendier och nedsätta deras betyg, dels också anställa utlottning af en bland dem för undergående af särskilt ytterligare straff. Deremot har kollegium tvifvelsutan olagligt behandlat den utlottade. Skolstadgans 5 53 redogör för de olika straff, som få vid läroverk användas, och lyder sålunda; ?Inom alla dessa bestraftzingsgrader väre varning och tilltal den lindrigaste bestraffningen. Vid fortsatt och svårare felaktighet må nedflyttning under medlärjungar, förvisning från lärorummet, eller annan till framkallande af den felandes ånger och blygsel lämplig näpst, med rektors begifvande, användas. Lärjunge, som genom fortfarande okynne och sjelfsvåld visat andra straft vara utan verkan, må, efter af rektor gifven varning för påföljden i händelse af ny förseelse, med lindrigare kroppsaga bestraffas. Lärjunge, som genom fortsatt osedlighet eller genom svårare förbrytelse visat sig ej blott vara ovärdig att vid läroverket njuta undervisning, utan äfven utöfva ett skadligt och farligt inflytande på sina medlärjungar, varde af kollegium dömd till förvisning från läroverket, utan annat betyg än afskrift af domen, och må sedermera ej förrän efter två år vid samma läroverk emottagas, och detta endast i den händelse att han kan förete intyg om godt uppförande under den tid han varit frånvarande?. Denna paragraf tyckes vara tydlig nog. Förvisning från läroverk kan aldrig lagligen ådömas en sedlig och flitig yngling, som ej utöfvar skadligt och farligt inflytande påsina medlärjungar, och om utomordentligt sorgliga fall göra en förvisningsdom nödvändig, så får den ej, siger skollagen, gälla för mindre än två år. Att den på en månad från läroverket förviste ynglingen skulle hafva blifvit ålagdatt inom 24 timmar vara ur staden, förefaller nästan mera löjligt än ömkligt, hvarföre vi i det längsta vilja betvifla möjligheten af ett sådant påbud. Tänkom oss blott, att den olycklige utlottade varit Strengnäsbo och son till fattiga föräldrar. Vi undra, huru han i så fall skulle hafva kunnat efterkomma sina lärares besynnerliga önskan. Om än ogerna, hade han väl nödgats göra dem emot och stanna qvar i staden, stödjande sig på sin goda rätt. De anklagelser för oförståndigt och olagligt handlingssätt i ifrågavarande fall, som vi tillåtit oss göra, drabba dels Strengnäs läroverkskollegium, hvars pluralitet fällt förvisningsutslaget, dels läroverkets eforus, biskop Annerstedt, som, enligt skollagens S 56, eger stadfästa eller upphäfva? kollegiets förvisningsdom.