hade man dermed endast erkänt, att den borgerliga. ställning, som förlänar rösträtt, icke ensamt bör tagas i betraktande, emedan den endast är en skänk af samhället eller en af samhället köpt vara, utan att äfven personen betyder något. För att komma i åtnjutande af full medborgarerätt, måste han visa att han är värdig denna ställning, att han deri förmått bibehålla sig. Hans anspråk på denna heder kan väl icke uteslutande grundas derpå, att staten beredt honom möjlighet att gagna sig sjelf och det allmänna genom nyttig verksamhet, då den t. ex. kreerat honom till grossBandlare, utan derpå, att han förmått fylla sin plats såsom sådan, att han ickeär en drönare, utan ett arbetsbi. Ett slags census i detta fall vid sidan af detta åldersbeviset kunde till och med försvaras; om den sattes så låg, att den af hvarje valberättigad genom fiit och omtanka kunde uppnås; emedan deri låge en uppmuntran till nyttig sträfvan och en rättvis arbetslön. I praktiskt hänseende vore likväl dermed föga vunnet, om man afsåge att inskränka rösträtten. Något strängare behof dertill, utöfver hvad grundlagen redan stadgar, förmå vi icke heller inse och kunna svårligen tro, att hela statens väl beror deraf; om det ena eller andra röstsättet nu införes i Stockbolm. Svenska staten hvilar ej på så svaga grundvalar; att en ringa bråkdel af ett riksstånd skulle förmå rubba desamma, och ingen anledning -finnesheller att förutsätta en sådan afsigt hos representanterna, de må nu koras på ena eller andra sättet. Endast derföre att Stockholm tillika är rikets hufvudstad ochatt frågans utgång här möjligen af sådan anledning kan anses komma att inverka på arten af. blifvande ytterligare reformer i representationen, eger saken verklig betydelsex, för att begagna ett af Svenska Tidningen idisladt uttryck, och detta böra båda sidornas kämpar icke förgäta, enär en seger nu måhända kan medföra ett betänkligare nederlag i framtiden. Det var dock icke härom vi nu ville orda, utan om Svenska Tidningens stridssätt, mot hvilket vi måste protestera såsom omoraliskt och föga värdigt vår tid, hvilken vetatt mera än någon föregående högakta. och göra rättvisa åt arbetet, intelligensen och den pertsonliga förtjensten. Det har: också fått sin lön, och den graderade röstskalan har nu blifvit så sönderplockad och ruinerad af sin riddare, att knapt någon mera dristar tala derom och att han sjelf med begärlighet begagnar tillfället att springa öfver i ett annat läger, egnande endast en medömkans suck åt sin sköna. Det vapen, som sattes i hans hand till hennes försvar, har han så att säga bortkastat och förslöat, för att tillgripa andra, mera förderfliga för honom sjelf än för motståndarne. flan hade kunnat mot komiterades förslag invända, att detsamma endast vore ett förtäckt klassval, som de från sin ståndpunkt borde vara de första att fördöma. Han hade kunnat fråga dem, om de icke i praktiken frångått sin teoretiska utgångspunkt, att hela folket, bör bestämma valet, och öfverlemnat valrätten till en enda klass. Han hade kunnat framhålla skadligheten häraf utan att uppreta, den ena folkklassen mot den andra, utan att begagna ett enda invektiv mot någondera och endast stödd på den erfarenhet, att hvarje klass, stånd eller korporation, vare sig grosshandlare eller handtverkare, adel, prester, borgare eller bönder, missbrukar sin makt, om den blir oinskränkt och okontrollerad, alldeles oberoende af klassens, ståndets eller korporationens s. k. bildningsgrad eller förmögenhet. Komiterade hafva sjelfve framkallat denna invändning, utan att hafva upptagit den till besvarande. Striden hade derigenom blifvit öfverflyttad på sin rätta terräng och kunnatleda till praktiskt resultat, ty man hade då vidrört sjelfva hörnoch pröfvostenen för hvarje valsystem, såsom vi visat i en föregående artikel. Om Svenska Tidningen med detta vapen blifvit besegrad, hade hon dock bibehållit åskådarnes och motståndarnes aktning och kunde ej beklaga sig öfver nederlaget, då det allmänna bästas väl står öfver den enskiltes fåfänga. Men detta ärliga vapen har hon efter förmåga förslöat och gjort kraftlöst. Hon har med ett penndrag reducerat de röstegande handtverkarnes klass från 1400 till omkring 800, och derigenom aflägsnat de farhågor, som man på sagde grund kunde hysa mot omröstning per capita. Och hvarföre? Icke at sanningskärlek, utan för att ge luft åt sin harm mot den andra sidans förfäktare och sin vördnad. för guldkalfven. En så ohöljd dyrkan af denna hafva vi sällan sett i tryck. Motpartiet utgöres, menar hon, till stor del at fattiga stackare, som icke ens betalt sina kronoutskylder och icke blygas att det oaktadi intränga sig bland de valberättigade och agera burrabasar. De äro personer, som ingenting ha och derföre gerna och endrägtligen skara sig kring den, som lofvar dem allt o. s. v. Hvad upglysning och fosterlandskärlek, tyckes tidningen mena, kan man väl vänta sig af dylika habenichtar? Skulle en menniskas värde och betydelse beräknas efter skatten till staten och kommunen, borde äfven den störste bränvinssuparen och vindrinkaren vara den bäste medborgaren. Men utan afseende på satsens större eller mindre sanning, tro vi att detta sätt att skära alla sina motståndare öfver en .kamm, att håna och förolämpa dem, att frånkänna dem icke blott förmögenhet, . Jaaa Act IK SSRA Kata LAR