STOCKHOLM den 2 Nov. s Bref från Danmark. Köpenhamn den 29 Okt. Om någonting i den politiska verlden liknar ebb och flod eller posito en vippgunga, är det obestridligen den dansk-tyska f: ågan i dess eviga vexlingar och rörelser upp och ned. Jag vill icke tala om att den ena veckan ej är lik den andra, men den ena dagen är icke mera lik den andra, än ett päron liknar en spinnrock. Då jag skref er mitt sista bref till, såg det verkligen ett ögonblick ut, som hade de respektiva makterna lyckats finna någonting, som kunde. i nödfall tjena åtminstone till bas för vidare förhandlingar, så att frågan om exekution och dylikt åtminstone för en stund kunde lemnas helt och hållet åsido, och så att regeringen härstädes. hade vunnit åtminstone — en vinter till. Det troddes nemligen — och mitt bref sysselsatte sig specielt med detta — att den danska regeringen på den af Tyskland senast framstälda fodran om helstatsförfattningens upphäfvande (i stället för blott fortfarande suspension,) för de tyska hertigdömenas räkning hade tagit sig det mod att helt enkelt slå till. Det förutsätter i följd härmed såsom någorlunda antagligt (hvilket det nog också var) att man då i Tyskland tillsvidare verkligen icke nöjer sig härmed,! d. v. s. att frågan derefter hufvudsakligen! skulle komma att blifva öfverflyttad till den holsteinska ständerförsamlingens . gebit, vid hvilket forum visserligen nytt oändligt Vrövl, vore att vänta, men dock alltid en öppen diskussion i stället för de förtroliga meddelandena. Allt detta är i dag omgjordt. j Den danska regeringen, påstött på ett kännbart sätt bland annat genom den af mig senast omnämda tyska noten (om hvilken det framgent föres en vidtutgrenad strid i alla slags utländska blad om huruvida den varit österrikisk eller icke, men hvars existens synes numera vara satt utom allt tvifvel), har nog svarat — ty tiga var här icke möjligt — men icke slagit till. Den har tvärtom trott sig ännu en liten stund kunna ostraffadt leka med de tyska stormakterna, och den har då svarat, att den väl vore villig till att äfven upphäfva Feellesforfatningen för: HolsteinLTauenburgs räkning, men på ett vilkor, och hvilket! . Det att de tyska makterna å sin sida förbunde sig till att, vid sådant förhållande, — också låta saken dermed vara slut, icke drifva sina påståenden och sin inblandning i affären vidare, samt som snälla barn aldrig i denna verlden göra om detta och ställa. till nytt spektakel. Naturligtvis hafva orden icke preeist varit dessa, — det förstås af sig sjelft, men att andemeningen varit det, derom anser jag mig förvissad. Hr Halls minister har funnit ögonbicket lämpligt till att också en gång spela stormakt, ställa sina betingelser, och tro att för en spottpenning vinna på en gång allt. Att detta icke skulle kunna lyckas, ligger solklart för enhvar, och den danske utrikesministern måste ovilkorligen sjelf, om icke förr, så efter senaste afgång, hafva i ett lugnt ögonblick kommit till insigt derom; men hvad som är komplett obegripligt, är att regeringen härstädes icke skulle hafva egt en åtminstone dunkel aning om att saken på detta sätt måste blifva endast yuervärre kinkigt stäld och att de tyska makterna absolut måste finna sig retade genom en dylik (i min och säkerligen mångas mening), alldeles opåkallad motiverad dagordning?. Besynnerliga motsägelse! Man har icke mod att göra slag i saken genom att utari Omsvep och krångel uppoffra en flik af den kära helstatsförfattningen, men man har courage att alldeles onödigt utmana hela det tyska förbundets öfversvingliga jätteharm! Det talas i dag om att åtminstone en af de tyska stormakterna redan afgifvit sitt svar på ifrågavarande danska proposition; det innehåller naturligtvis ett direkt och tvärt afvisande af hvarje försök från dansk sida att binda Tysklands händer. Huruvida det tillika förnyar uppmaningen till att rätt och slätt och utan alla gensidiga vilkor företaga upphäfnings-akten, är ännu icke kändt. Emellertid skola vi väl nu med första från Tyskland erfara, att allt detta tagit, hvad man kallar, hus i Helsingland?, och att hela affären kommit ur askan i elden. : Den svensk-norska regeringens not, om hvilken jag äfven talade i mitt sista bref, har här haft ett rätt besynnerligt öde. . Ni har säkerligen bemärkt hur meningarne om densamma varierat i den tyska och franska pressen, men ni har måhända icke samma intryck af huru den här blifviti det hela upptagen. Fedrelandet? har naturligtvis uttalat sig med värma orm det nya handtag prins-regentens regering har har velat lemna Danmark; Avertissement-Tidenden? har likaså haft en artikel i ämnet, hvari betydelsen af besagda not erkännes och full rättvisa derför egnas SvergeNorge. Deremot är Kjöbenhavnsposten? vid ett ytterst mokant lynne i anledning af detta den svensk-norska styrelsens ?osmakliga skandinaviserande. Flyveposten? har af noten tagit sig anledning till de mest flyvepostiska sld0sporlaes än löjliga, än rentaf infama, och den skrifver åter senast 1 dag ett gallimathias. hvari — allt under förutsättning i nåder att hela noten icke är en anka — pratas diverse mm Öarna NArgec ekvuldioehet att som med