Jag tror det, sade Mikael. Vi veta ej af några andra, svarade GeOrg. SGodt!sade Karl Gustaf, Mikael stred med djefvulen och S:t Göran med draken: De goda fäderna tyckas hafva velat kora er till dugtiga -stridsmän; och I skolen blifva det också, vill jag hoppas, om just icke efter deras mening. De begge ynglingarne vexlade ett par blickar, hvari glädje och förtjusning lyste. I viljen tjena vid mina härar ? Vi hafva blott en önskan högre än denna. Låt höral, Att kunna blifva värdiga den lyckan. Bral sade Karl Gustaf, och hvilka egenskager viljen I-sätta till er konungs tjenst? Ära och mod, sade Mikael. ,Trohet och ståndaktighet, sade Göran. Med sådana tänkesätt hafven I något att hoppas för er framtid-, sade konungen. Men ett namn, ett namn måsten I ha, som tyder på en. fäderneslägt. Hvad sägen I om att heta Dalborg? Skulle ej det påminna er om den, som hittills visat er den mes: faderliga kärlek ? De begge ynglingarne störtade till konungens knän och omfamnade derefter Dalberg. Se sålv sade konungen, lemnen oss nu, emedan jag har något att säga Dalberg utan vittnen. Med-en djup bugning lemnade de rummet. Ni har förespråkat ett par ädla naturer som det synes, sade konungen, för hvilka det tyckes väl värdt att godtgöra något af hvad ödet emot dem brutit. Till en början antager jag dem såsom mina lifpager och låiter dem åttölja er i ett ärende, för hvilket jag just finner er passande och ni irättan tid anländt. Dalberg betygade med en stum men vördnadsfull bugning sin tacksamhet och afvaktan konungens vidare bud, Saken är den, återtog konungen, matt Nland annet com VR inta andet af Kestan