lande tilldess beviset hunnit anskaffas. Emellertid är ett sådant förfarande icke heller domaren uttryckligen förbjudet, och det skulle derföre vara önskligt, om domstolarne genom sjelfmant iakttagande häraf ånyo tillvägabragte en förmedlande tillämpning af det nya hinder för lagfart, som i 18353 års förordning blifvit lagdt, och på sådant sätt sökte, åtminstone i någon mån, undanrödja de högst vådliga följder för en mängd personers välfärd, som denna förordning eljest ofelbart skall kemma alt medföra. Beträffande derefter frågan om det hinder 1853 års förordning lögger för inteckning af sådana afhandlingar, som angå jordafsöndring på viss tid eller på lifstid, så möta enahanda betänkligheter mot en alltför sträng och obetingad tillämpning af författningen i denna del. Lika angeläget det, till följd af 1845 års förordning, är för hvarje köpare af fast egendom att med minsta möjliga tidsutdrägt få lagfart å silt -köp, lika angeläget är det ock för hvar och en, som förvärfvat nyttjanderätt till jord, att genom inteckning bereda sig den säkerhet för sin besittning, som med förordningen af den 9 November 1844 blifvit afsedd, på det han icke, till följd af den i annat fall ännu gällande regeln att köp bryter legostämma, må äfventyra att utan all ersättning blifva betagen sin nyttjanderätt utaf en under tiden tillkommen ny egare. Med detta ändamål för all nyttjanderätts inteckning, hvilket icke utesluter något efterföljande mot upplåtelsens bestånd riktadt klander, som grundas på den derom upprättade afhandlingens beskaffenhet, utan endast gör en ny egare af jorden, lika med förste upplåtaren, förbunden till den skadeersättning, hvartill nyttjanderäträttens innehafvare, i händelse af dess mistning, kan för hvarje särskilt fall anses berättigad, står också tillsammans det i äldre författningar föreskrifna förfarandet, att hela inteckningsåtgärden endast skall bestå uti afhandlingens offentliggörande och intagande i inteckningsprotokollet, utan rättighet eller pligt för domaren att härvid ingå i någon pröfning om afhandlingens giltighet. Deremot har ett sådant förfaringssätt blifvit alldeles otillräckligt i afseende på alla afhandlingar om jordafsöndringar, sedan man i 1853 års förordning gjort till skyldighet för domaren att såsom vilkor för inteckningens meddelande tillse, det afhandlingens lagliga beskaffenhet förut blifvit i föreskrifven ordning undersökt och godkänd. En sådan tillsyn kan icke utöfvas utan att inteckningsfrågan göres till föremål för ett formligt beslut af rätten till. bifall eller afslag, och man har härigenom i afseende på detta särskilta slag af nyttjanderätter inkommit på ett system, som icke allenast, hvad förfaringssättet angår, betydligt afviker från hvad som fortfarande gäller för andra likartade aftal, utan äfven 1 så måtto förändrat sjelfva ändamålet med inteckningsåtgärden, att det gör frågan om afsöndringens laglighet och framtida bestånd till föremål för en inteckningen föregående pröfning af den dertill särskilt utsedda undersökningsnämden, i stället att låta samma f åga bero på vederbörande parters utförande när helst de dertill kunna finna sig befogade. Huruvida enskilt rätt eller allmän nytta härpå i sjelfva verket någonting vunnit, ingår ej i syftemålet för denna framställning att närmare utreda; men då man sålunda finner, att de i 1853 års förordning gifna föreskrifterna åsyfta ett ändamål, som väsentligt skiljer sig från det, som afses med stadgandena i 1844 års förordning, och gå ut på att genom en af rätten pröfvad och faststäld inteckning bereda åt en afsöndrad lägenhets innehafvare en vida större säkerhet om afhandlingens bestånd, än en nyttjanderätts inteckning i allmänhet medförer, torde man ock med skäl kunna antaga, att lagstiftarens mening med den sist utfärdade författningen varit, att den endast skulle ega tillämpning i de fall, då det dermed afsedda särskilta ändamålet vore i fråga, men icke att upphäfva eller inskränka verkan af hvad den äldre författningen i allmänhet bestämde. Atminstone skulle vi, med kannedom derom, att folket knapptinågon del af landet ännu lärt sig fatta lagens innehåll om hvad till en jordafsöndrings lagliga beskaffenhet erfordras, och att den stora mängden icke utan svårighet ens någonsin vill lära sig beyripa lagstiftarens rättighet att på e:t störande sätt izgripa i enskiltas a;tal om deras enskilta egendom, ogerna vilja tro att man med 1853 års förordhing haft för afsigt ett så vildsamt steg som att utestänga alla dem, som vid förvärfvandet af lifstidseler viss tids besittning till en mindre jordlägsnhet icke förstå att ställa sig lagens alla ixskränkande vilkor till efterrättelse, från möjligheten att genom inteckning freda sig från äfventyret at: u an all lösen blifva drifna ur sin besittning. Till följd häraf är ock vår åsigt den, att, då 1853 års förordning jemväl i denna del medgifver en förmedlande tolkning, densamma äfven bör i tillämpningen af domaren sålunda följas, att han, rär inteckning sökes för en afhandling om jordafsöndring, som blifvit af undersökningsnämden i behörig ordning godkänd, beviljar inteckningen genom ett beslut, som betryggar afbandlingens bestånd under den bestämda tiden; men i annat fall endast låter den, i lishet med andra afbandlingar om nyttjanderätt, intagas i inteckningeprotokollet till den verkan sådan åtgärdenligt 1844 års förordning medförer.s Vi anse oss icke begå något slags indiskretion då vi här nämna, att detta yttrande, uti