STOCKHOLM den 1 Nov, Ytterligare om jordafsöndring och hommansklyfning, Uti flera föregående artiklar ) hafva vi fullständigt redogjort för ej mindre rikets ständers och bondeståndets skrifvelser, än kammarkollegii utlåtanden i den vigtiga frågan rörande ändring i lagstiftningen om jordafsöndring och hemmansklyfning, äfvensom de skiljaktiga meningar, som i detta ämne blifvit uti kammarkollegium anförde. Våra läsare hafva deraf säkert med nöje inherstat, att åsigterna i denna fråga såväl hos lagstiftaren som hos de administrativa myndigheterna och embetsmännen allt mer och mer, nörmat sig till insigt af nödvändigheten att upphäfva de orimliga och skadliga inskränkningar, som genom 1853 års författning blifvit införda, ja att i detta hänseende gg ännu ett betydligt steg längre än 1827 års örfattning. Troligen förekommer ärendet innan kort till föredragning hos regeringen, och resultatet deraf kommer, såsom vi förut yttrat, att i viss mån bestämma omdömet öfver den nu varande ministerens rätta skaplynne och huruvida den verkligen vill något slags reform i liberal riktning, som väsentligare kan blifya för landet gagnande, oaktadt den strider emot de meningar, som gjort sig gällande hos majoriteten på riddarhuset, hvilken med särdeles ifver motsatt sig denna för den stora massan af de mindre bemedlade klasserna särdeles angelägna och nödiga förändring i den under den Palmstjerrska ministeren senast tillkomna reaktionära lagstiftningen. . Beträffande motiverna för det af rikets ständer (preste-, borgareoch bondestånden) föreslagna upphäfvande af 1853 års författning, i hvad den afser jordafsöndringar, samt af bondeståndet (med hvilket jemväl borgareståndet utan omröstning i samma mening sig förenat) om upphäfvande jemväl af berörde författning i de delar, som angå hemmansklyfning, anse vi göra tillfyllest att hänföra oss till de enkla och öfvertygande anföranden i ämnet, som blifvit till kammarkollegii protokoll afgifna af en dess ledamot, grefve Wrangel, hvilkas innehåll våra läsare förut känner; men då det alltid är af stort inflytande och intresse att inhemta äfven hvad personer, hvilka betraktat frågan uren rent statsekonomisk och juridisk synpunkt, derom tänka och till hvilka resultater de kommit, torde det tillåtas oss att här anteckna, hvad som sannolikt för det större flertalet af våra läsare är förut obekant, eller det omdöme, som äfven 1853 års förordning och dess förhållande till svensk civillag, gjort sig gällande inom en här i landet bildad juridisk förening, taga vi oss friheten att här reproducera ett af dessa yttranden såsom svar på frågan: Om eller i hvad mån 4 kap. jordabalken och kongl. förordningen den 9 November 1844 angående inteckning af handlingar om jord kunde anses vara till verksamhet inskränkta genom kongl. förordningen den 13 Juli 18532 Svaret lyder, bland annat, som följer: 1853 års förordning utgör det nyaste försöket att genom lagstiftning förekomma jordens styckning i mindre delar än som med det kameralistiska begreppet om besutenhet låter sig förena; och ehuru en mer än hundraårig erfarenhet nogsamt visar lagens oförmåga att genomovilkorliga förbud upprätthålla den abstraktå besutenhetstcorien, i strid mot de mindre bemedlade folkklassernas alltjemt fortgående sträfvan till en oberoende ställning medelst. förvärfvande af en efter hvars och ens tillgångar afpassail jordegendom, har man vid detta nya försök icke velat åtnöjas med den redan i 1827 års förordning anvisade utvägen till jordens consolidation, hvilken i sjelfva verket är den enday som både ur juridisk och statsekonomisk synpunkt kan försvaras eller med något hopp om framgång på längd vidmaktbållas, nemligen att låta alla obesutenheter stå under en när som helst friviligt utöfvad lösningsrätt — utan man har, med stöd af ett vid 1840 års riksdag af rikets ständer godkändt förslag, tagit sin tillflykt till ett ovilkorligt förbud mot lagfart, som dock står i så uppenbar motsägelse med det under tiden förändrade lagfartssystemet, att det synes icke hafva kunnat tillkomma annorlunda än till följd af ett fu lkomligt forbiseende at hvad 1845 års förordning om lagfart i allmänhet innehåller. En nödig omtanka hos lagstiftaren hade eljest oundgängligen fordrat, att, då man å ena sidan icke ville medgifva lagfart å något hemmansköp under det för hvarje ort bestämda minimum utan en i hvarje särskilt fall föregången undersökning om besutanheten, man Jemväl å andra sidan varit betänkt p: någon utväg för köparen att, intilldess undersökningsnämden hunnit yttra sig öfver besutenheten, freda sig emot det i 1845 års förordning stadgade äfventyret af fördröjd lagfart i allmänbet, och att bereda sig någon säkerhet för sin utgifna köpeskilling, i händelse köpet, till följd af nämdens meddelade yttrande, icke kunde ega bestånd. En så beskaffad utväg hade också lätt varit funnen, om man för de fall, hvarom här är fråga, likasom det år 1845 skedde för de fall, då åtkomsthandlingar saknas, hade gjort till skyldighet för domaren att äfven utan företedt båsutenhetsbevis upptaga köparens lagfartsansökning och låta den förblifva hvi