måste göra resan med största skyndsamhet, emedan min far var sjuk och längtade efter min hemkomst. Främlingen tycktes vidare vilja intränga i-mina familjeförbållanden, och för att icke ge hugg på mitt tillfälliga äfventyrarevärf, uppdukade jag en historia så naturlig och så vacker, att tårarne stego mig i ögonen vid tanken på att den ej var sann, Främlingen bad att på genomresan få besöka mig i ett hem, der så mycken trefnad och sällhet rådde. Jag befarade naturligtvis ingenting vid att bedja honom vara välkommen dit,: då det berodde på honom att uppsöka hvar det kunde vara till finnandes. Emellertid tyckte jag att han banat väg för den frågvishet som min nyfikenhet började ingifva mig, hvarföre jag tillät mig att i min stad ställa några spörjsmål till honom. Han sade sig vara hoöfmästare hos fadern till de små gossarne han medförde, hvilka begge syntes vara vid samma ålder och omkring tre år, vch hvilka han: skulle föra til Frankrike, att uppfostras hos n slägting till deras. moder, sedan denna, en fransyska af förnäm härkomst, nyhgen aflidit i Schlesien, och fadetn, såsom innehafvande en vigtig post i kejserliga hären, saknade tid till uppfyllande af sina faderliga pligter vid deras uppfostran. Allt i denna berättelse föreföll mig så sannolikt, att intet tvifvel uppstod mot någon af de omständigheter som dervid anfördes; endast mannens utseende och väsende tycktes föga lämpa sig till den plats han föregifvit sig innehafva, ty man skulle, att döma deraf, tagit .honom för en person, van att befalla men ej att lyda. Emellertid hade jag icke särdeles djupt trängt in i de betraktelser, som deraf :kunnat föranledas, innan värdshusvärden inträdde och.gaf oss tillkänna att en. person derute -pockade på att blifva insläpt i vårt rum. . Min första tanke var att man slog ef: ter mig, att jag skulle blifva upptäckt och