ÖJ ÖUÄ ÄH nn utseende och sätt. De ljusblå ögonen, dei blonda rika håret, den smidiga växten, de: fina och något bleka hyn, men framför all: det på en gång lediga och, om man så får säga, aristokratiskt eleganta i hans fagoner och hållning förrådde ett helt annat ursprung än sidokamratens, hvars antikt sköna former i förening med de eldiga blickarne, varma karnationen och lifliga rörelserna erinrade om marmorkolonnen, omlindad af lefvande vilda rosor. Den unge mannens utseende, hållning och drägt förrådde omisskänligt en Albions son. Efter några allmänna anmärkningar, frågor och svar vidtog den sistnämde: Jag kommer egentligen för att säga er farväl, mamsell Olympia; enligt min resplan måste jag om ett par dagar begifva mig på väg till Genua. Olympia skänkte honom ett par stora ögon, rodnade starkt och sade derpå i en ton, åt hvilken hon synbarligen förgäfves sökte gifva likgiltighetens färg: Om några dagar, säger ni, till Genua och vidare till Rom, icke sant? ... Jag har tänkt det, stammade främlingen, icke litet bestört öfver hennes sinnesrörelse, den hon kanhända omedvetet gaf en för hans hjerta alltför smickrande tydning; men jag ville först tacka er för dessa sista dagar ... minnet af dem är det skönaste ... det käraste. Talar ni allvarsamt? frågade Olympia afbrytande och fäste sina blickar på honom stadigt och nu utan att skifta färg. Främlingen lade till svar handen på sitt bröst; denna åtbörd, jemte det uttryck i hans ansigte, som beledsagade densamma, lemnade intet tvifvelom uppriktigheten i hans försäkran. Akta er, min herre! Jag kunde taga er på orden, sade hon nu med denna så egna, hastiga öfvergång från allvar till löje, från trug till lek, som så nära liknar koketteri, men som i sjelfva verket icke är annat än ofrivilliga kastningar i lynnet, hvilket hos söderländskorna onderar med snabba pulsslag, likt svallningen i deras varma hlad.