PROVENCE-ROSEN ), TECKNING EFTER NATUREN Ar W. VI. Det var omkring tre veckor sedan fader Laroche krupit i jorden. Sommaren, som redan hade skridit långt fram, virkade med konsterfärna händer dCet blommiga täcket på hans säng å S:t Troffimes kyrkogård. Solen hade stigit högt och brann och brann, och klädde: allt i naturen med sina glödande färger. Allt gick i rödt. Klipporna, vattnet, luften, allt blommade. Den låga oliven, som här når en sällsynt mognad, mulbärsträdet med sina gula cocongdrufvor, det breda fikonträdet, myrtnarne, allt glödde och rodnade lika friskt som orangens gyllene frukter och judasträdets röda blad. Söderns sol kokade saften i de svarta drufvorna och blodet i menniskornas ådror! Utanför dörren till f. d. mäster Laroches lilla hus, som nu egdes af Felix, satt Olympin sysselsatt. med något handarbete. Hon ade vridit en vindrufsranka omkring hufvudet för att skydda sig mot solen. Omgifven af leende mandelträd och oransernas berusande vällukt, satt hon der, sjelf den yppigaste rosen bland alla de yppiga som logo omkring henne! Särelix gick ut och in och sysslade med fikonskörden, kastande då och då en lång blick mot systern. Nu hördes hästtraf på vägen. Det närmade sig. Det var en ung man på en vacker normandisk häst. Han steg af, band hästen vid staketet och gick in på gården. Olympia hade vid första ögonkastet igenkänt främlingen från S:t Troffimes kyrkogård. Hon helsade vänligt och biöd honom med ett tecken taga plats på bänken bredvid. Den unge mannen lemnade icke en sådan vink otydd, än mindre oåtlydd. Det var en helt ung man af ett intagande I Se A. B. n:ris 248—250.