PROVENCE-ROSEN ). TECKNING EFTER NATUREN RISE vv W. å Bullret hade afstannat, och tystnaden, som efterträdt den vilda oron, tycktes ännu djupare. Vinden susade sakta, och natten nedsteg på de öde gatorna, en sådan der violett natt, som södren består sig den. Tyst vandrade Olympia den mörka öfvergifna gatan framåt. der nyss var så lifligt och bullersamt, till ett ensligt qvarter; der stannade hon omsider vid ett hus af temligen dystert utseende, Några alnar från marken var en fyrkantig glugg af omkring en half metres höjd och bredd. Här ställde hon sig med ansigtet tryckt till galret och vexlade några ord med en person derinnanför. De samtalade tyst en stund; derPå tog Olympia fram en bok och började läsa alfhögt. Det är omöjligt att beskrifva det pittoreska i denna enkla tilldragelse, det sällsamma i hela anordningen. Den fina, något framböjda gestalten, som i det matta skenet frin gatlyktan antog en egen, nästan mystisk karakter, den upplyftade ansigtsprofilen med sina reguliera men oändligt mjuka konturer och framför allt den låga men ändå Loft klingande rösten då hon förelöste, allt detta hade någonting förunderligt fängslande, oemotståndligt rörande, som icke låter beskyifva sig. Hon Jäste åtskilligt, som man icke rätt klart kunde urskilja; slutligen höj-; de hon rösten, och orden ljödo klockrena så, som endast ett Söderns barn kan uttala dem. De hide vingar, dessa flygande välljud, rosenröda, : blå och hvital — De smekade örat, på samma sätt som sköna färger smeka ögat. Det z N Se A. B. n:is 248 och 249.