PROVENCE-ROSEN. TECKNING EFTER NÅTUREN AF W. I; DEN FRYGISKA MÖSSAN. . Det var afton, en sådander rosenfärgad ljuflig afton, som det sköna Provence stundom äfven på senhösten består sig den. Den nedgående solens strålar spelade öfver de sköflade druffälten och öfver poppeloch cypress-dungarne; en varm ånga genomflöt lutten, och lätta vindflägtar vaggade tårpilens långa grenar af och an. Det rosenröda bleknade mer och mer och öfvergick småningom i det dunkla blå, som man här kallar. skymning; och nu drog solen yttersta fållen at sin purpurbrämade mantel till sig och försvann bakom Alperna. Mörka skuggor började lägra sig öfver Rhönefloden och dess med buxbom, tamarinder och -aloe beväxta stränder. På den höghvälfda bro, som förenar stadens båda stränder med hvarandra, stod en ung flicka lutad mot bröstvärnet. En hop folk hade samlat. sig och slöt en krets omkring henne; det talades högt och ifrigt, och som ett par gensdarmer voro med i sällskapet, så kunde man sluta till att något högvigtigt bär förehades eller förebafts. Flickan bar vid sitt första uppträdande en röd, s, k. frygisk mössa på hufvudet; men denna försvann plötsligt. Afven fiiekan talade högt och lifligt; hon hade ögonen fulla af tårar och munnen af — skratt. 3 Inte bar jag någon frygisk mössa, intel, ropade hon, under det att den sorgsna rösten och blicken sökte bortblanda det friska leende,.som, ville bana sig väg öfver läppar, röda som dorall,