färdigade fullkomligt min förvantan. HSommaret hade varit. ovanligt torr och man klagade allmän öfver vattenbrist. Ickedessmindre såg jag öfverali väl ,vattnade fält och yppiga skördar. Kanalern; voro klokt beräknade och underhöllos med störst omsorg. siJag närmade mig nu Kinas största risfält, de: ryktbara Pi-po-dalen, hela provinsens kornbod.. Ma: tänke. sig en slätt af flera hundrade. ly uteslutand: använd till risodling. Den ofantliga. vattenmassa söm erfordras för att öfversvämma en sådan land sträcka, ledes hit från skilda båll. Midt ? dale: höjer sig marken, och der framqväller en bäck son vattnar: fälten: närmast omkring. Vid denna bäcl blef risen först:-planterad och: odlingen utbredde si: sedan allt längre, då man lärde sig att ditleda vatt net-från de omgifvande höjderna. Småningom hafv alla källor och bäckar, äfven långt aflägsna, blifvi tvungna att skatta till dalens fruktbarhet, och Pir eniottager nu ofantligt mycket mera främmande vär tel än-dess egen bäck:kån lemna; dock ihågkomm vinesarne ännu alltid -:med tacksamhet det ställe de djingen först började, och kullen; vid hvars. fot de tlla källan bryter fram, är dem helig. Efter allt hvad jag. redan sett och efter de 1y sitde beskrifningar man gjort mig om dalen, vär tade jag mig något utomordentligt. Stor:blef der före .min förvåning, då jag fann detta så mycke beprisade fält i det uslaste. tillstånd. Närmast krin, källan . var -marken nödtorftigt fuktad,. den öfrig: slätten yar torr -och skörden alldeles förfelad. Ja; hådg likväl på vägen sett mäktiga vattenmassor 1c dås till daler. och min vägvisare hade med rättvi stölthet gjört vig uppmärksam på: de-storartad vattenledningatne. Jag visste också satt sådana ti: ej mindre antal fuml05; på motsatta sidan af daler Hura då förklara denra torka... Tydligen måste d störa förråden blifva illa ahvända; men huru: fören ett sådant antagande med kinesarnes kända prak tiska klokKet? Jag vände mig till min följeslagare för att få up, löshing på gåtan. Förklara mig, sade jag, hvar före dessa risfält,.som lättare och mera fullständig: än alla andra kunna öfversvämmas, nu ligga torra Ser ej främlingen,, svarade han, Fo vredgas oc gifvör oss ej regn; källan i dalen är till hälften uttor kas; och från dalens källa kommer dalens fruktbar het. Jag vet väl, att den inHemska källan är a vigt, jag vet också att hon länge. var:dalens end rikedom; men nu han I andra utvägar; vattnet p höjderna . häromkring är ej uttorkadt, förstår ma: sig då ej på att begagna det? Man begagnar detv svarade kinesen, soch med stora omkostnader, fråm: lingen har sett det: Men vet:ej främlingen; att mer niskokraft är :vanmäktig mot. Fos vrede? Hvad kar man väl vänta af främmande bäckar, då dalens ege, käla torkar ut! Under tiden hade han fört mig till. den närmast: vattenledningen. Genom ett väl konstrueradt, lät öppnadt slussverk kunde: man här insläppa vatten men portarne voro tillslutna,. och endast genom e och annan springa: kunde den ofvanför hopade vatten massan sända några droppar ned i dalen: Och ti råga på allt stod der en mängd-arbetare, ifrigt Sy: satte med att tilltäppa dessa springor hvarhelst d visade sig. :Högre upp såg man en otalig hop : män, qvinnor och barn, hvilka med feberaktig ifv: -arbetade på att. få vattnet. öfver dammen: . Någr hade konstruerat häfvertar, andra pumpar, en mäng öste med ämbaren, och den, som saknade allt dett: sökte åtminstone ätt med händerna kasta någr dröppar på den törstiga jorden: Det är omöjligt at görd sig en föreställning om deras: ångest och för tviflade ansträngningar. , De olyckliga arbeta sig förderfvade, utropade. jar och arbeta fåfängt, så gerna kunde de söka att tön: må hafvet! Min följeslagare suckade djupt. Du sur kaf återtog jag, du har medlidande med dina lands mål; men suckar hjelpa här till ingenting; vill: d vara dem nyttig, så gå och öppna slussen och bes dem hvila sig. Den arma fan stirrade på. mig me. vidöppen mur, : Öppna. slussen! öppna slussen! upprepade: han; ahvad tänker främlingen. på: Jag tänker förb. nig låta käppen dansa på din Tyg: skrek jäg förargad. Deh går du ej, tillade jag, d: hotelsen ej gjorde åsyftad verkan, så går jag sjel Jag ser väl att kinesarne -äro oerhördt dumm: men de äro dock menni:xkor, och det skall ej. säga om.mig att jag nekät mina medmenniskor en så ob: tydlig tjenst. Jag gick, mot slussen, öfvertygad 0 att med föga möda vinna de arma syndarnes vä signelse; men nu vaknade Min vägvisare; fattade mi; i armen med mera energi än jag någonsin skull hafyä tilltrott: honor och drog migtillbaka.; Frän lingen skall ej göra så, främlingen får ej göra så Och hvarför. skulle jag ej göra det, dumhufvud. sEmedan det är förbjudet af himlens som. Ei löjligt förbud och föga rekommenderahde för him lens sont Och ni låter således edra fölt förtork och dammarne äro fulla af vatten blott för att him lens son vill så hafva. det. Det är sannerligen at drifva lydnaden nog långt. Himlens--son är ki nesarnes fader och kinesarne vetå väl att utån han omvårdnad skulle de ej hafva ris att äta Verkli gen! met kar du säga mig: hvartill tjena slussar sor man ej öppnar Och hvarför har man gjort sig möd att. hitsamla allt vatten från trakten rundt omkrin; öm.det ej fårranvändas? Främlingen förstår inte (Den.;hederlige kinesen-log medlidsamt åt min en fald.) Framlingen förstår ingenting. Man ser nog att främlingen ej är kines! Slussarne öppnas i fuk tiga år, då ger den inre källan mycket vatten och man riskerar ingenting på att-använda äfven de yt tre. Då ärö de nyttiga och man får rika skördar Men i torra år öppnas slussarne aldrig,. Men de der är ja ren galenskap, klokare vore att gör: tvärtom; ehuru: detbästa är: att låta vattne rinna alla år, efter det allavår behöfs., Det är-e, galenskap; det är rnyeketklokt, -ty så-har man alltid gjort. — Kejserliga eneyclopedien är afgjordt ar denna mening. Våra förfäder hafva lärt oss att on vi nu öppnade slussärne, skulle vi löpa fara att för lora det lilla vatten vi hafva qvar. O, främlinger känner ej de kinesiska lagarne. Kinas lagar ärö visa och vårt folk är klokt sön intet annat. Vi kunna ej hjelpa att den inre källar torkar ut; men så kunna vi åtminstone spara vår vatten i dammarne. Vi veta Hvad vattnet duger til och vilja ej förslösa det lilla Fo lömnat öss qvar. Hysd skulle jag itvända mot så välgrundade skäl Jag fann också snart att mitt första projekt var omiöj ligt. Hela folkmassan skulle ansett mig för en gal ming och gudabädare. Jag ansåg det derföre varr bäst ätt tala med mandarinen. Jag hade sett honom en gång förr. Han syntes vara en förnuftig och godbsinnad man, och som hän nyligen återvänd: från Peking kände han möjligen ännu ej till förhållandet; Jag lät derföre genast föra mig till honom Mandarinen tog emot mig med en artighet, som ingaf mig godt hopp. Men snart mulnade hans anlete och ktrappt hade jag slutat min berättelse, förrän han rent ut förklarade, att. ej ens minigoda afsigt -och europeiska enfald kunde ursäkta en så ogrannlaga häsvishet. Deremot berömde han mycket min kinesiske följeslagare: Liksom dennej;: åberopade han urminnes sed, hvars väktare han var, och den ofelbara visheten hos himmelens son, -hyars suveräna Å: silja ensam kuhde afgöra öfver rätt och orätt. Fan 4talade om lagarnes helgd och vom den oinskränkta beundran man måste visa för öfverhetens bud; och slotligen, för att-kallkasta hvarje -tvifvelj -reciterade saba AA an AE RT pe TE rn fr KY Kv I er Aa iår ge RN han följande märkliga strof uf kejserliga encyelopeAdien, vol; 1867, Pag. 83,591: När himlen gifver regn, kring fälten vattnet gjut: Men komma torra år, häll ejsn droppa ut! Och då jag. hade; svårt att fatta, huru en bildad menniska på fullt allvar kunde påstå sådana galenskaper, utbrast han häftigt: Det der hafvå vi hört en gång förr. Pu är ej den förste främling, som söker bringa våra af fädren arfda seder i misskredit. Kina går sin undergång till, Mötes sedån Vesterns)