ia och stelna. Af malmen blir jern, rent från lt slagg, det är sannt, men kallt och hårdt. Jag skall lefva, emedan jag icke är feg nog att blifva en sjelfspilling, men jag skall hvarsen söka eller finna någon tröst, någon ersättning. Menniskans förmåga att njuta, lida och örtvifla skall begrafvas med dig, och qvar vid grafven skall du lemna den stränge obevekige domaren, som endast förstår ordet rått. men som jordat alla andra känslor. Tala cke till mig om att en annanqvinna skullc kunna göra mig lycklig. Jag skall aldrig ilska, aldrig söka lyckans Hon vägrade mig lig, jag vill icke finna henne; jag föraktar henne. Tala icke till mig om ödet, om un dergifvenhet för dess lag, jag kan icke vara andergifven, jag kan icke böja mitt hjerta inför nödvändigheten; jag kan blott låta de slag krossa min själ. Sådan är jag — s dan har min moder gjort mig; ty ingen to: af ömbet ljöd i barnets öra för att söka en återklang i dess själ. Allt var brons omkring detsamma, och brons blef — mannen Du hade kunnat göra mig till en-annan varelse; — men ödet ville det icke. Nåväl. detta oblida, hånande öde må krossa mig. men jag böjer mig ej inför detsamma, Söt derföre icke trösta mig. För mig finnes ngen tröst. Låt mig sitta här vid din sida och droppe för droppe tömma den bittra kalken, När den är tömd, skall jag återvända till verkligheten, till lifvet, och sätta mig ned att sköta mitt kall, utan känsla, utan tanka, utan intresse.x Min Albert, ty i himlen blir du min! Din smärta målar dig din egen själ så fö bittrad, så förkrossad; men när du står vid Hagars graf, då skall du tycka dig se hennes ögon, som bedjande fästas på dig,:och dessa ögon skola tala om all kärlek hon hyste. Min ande skall hviska; Älska dem jag älskat!