icke ämnar mankera grefvinnan H-, svarade grefven. högdraget. Var så god, kära Erik, och tala bara för egen räkning. Du må gerna gå hvart du behagar, jag är alldeles icke angelägen om ditt sällskap. Hvad mig angår, så far jag till Albertine; . Du skall då alltid vara emot allt hvad jag vill, men jag får säga dig rent ut. att jag är utledsen vid det der eviga fjösket med Albertine. På henne slösar du all din tid. och alla dina smekningar, och man skulle verkligen kunna tro att du icke kan lefva den dag du icke ser henne. Det der måste hafva ett slut, och jag skulle väl tro att din man ätven har några rättigheter öfver dig. Det ser, vid min heder, ut, som om du vore gift med Albertine, och jag blott till. för att lyda dina nycker. Le det skall åter blifva en scen? : Vet uy Erik, hvad jag tycker? Att det här börjar blifva enformigt. Hitta då i Guds namn på något annat-och återkom ej ständigt med ett och detsamma; ty följden blir att jag måste upprepa hvad jag tusen gånger sagt, nemligen: att jag gift mig endast och allenast för att komma i-Albertines närhet. Hvad mina nycker vidkommer, så hvem ber dig uppfylla dem? Icke jag åtminstone. — Icke! Gifs det då ett enda exempel på att du gör som-jag ber dig om. Nej, Jag handlar efter min vilja och önskar att du måtte göra på samma sätt. Nåväl, jag vill att vi fara till grefvinnan — Ack! min vän, du begår alltid det grammatikaliska misstaget att tala i pluralis, då du borde inskränka dig. till första personen i singularis, — par exempel, du bör säga: Ja vill. fara till grefvinnan H—, och jag skall .då svara: Gör som du behagar; min vän, jag ar deremot till Albertine.