EE ae TN a MI DE RE RA RF UERBAULE TIG. inlagt senare-:s. k. skyrkliga föreställningar, hvarigenom läsaren icke erhåller något rent intryck af urskriftens höga enkelhet. Skall derföre bibeln öfversättas på nytt, så bör detske af filologer till profession,.af hvilka man kan vänta, att de skola återgifva grundspråkets. ord och anda efter den tidens sätt att tänka, utan inblandning af senare tiders kyrkliga och andliga, uttryck och föreställningssätt. — Om Svinnouppfostran. (Af J. W. Snellman.) Qvinnouppfostran har lyckligtvis varit mera befriad från teorier än männernas. Men i den har deremot modet och fåfängan, på hvilken alla moder grunda sitt välde, destomera gjort s:g herrskande. Och hvilka åsigter man än hyst och yttrat angående sättet för qvinnouppfostran, har det dock sällan händt, att man ansett qvinnans ka bestämmelse böra sökas utom familjeifvet. Äfven den modernaste emancipationsifvern -har endast undantagsvis -stegrat sig) till predikan om den fria qvinnan och familJens försvinnande. Vanligen har man stannat vid emancipation från den allmänna qvinliga bestämmelsen till förmån för ett antal undantagna, för inskränkningen inom famil-. jen alltför högt begåfvade eller genom omständigheterna från familjelifvet uteslutna individer. Det är också derföre. blott hos de romaniska folken man ansett den s. k. bil-) dade qvinnan kunna: uppfostras utom familjen. Man sänder der döttrarne till klosterskolorna eller andra pensioner, för att uppfostras och undervisas. Men också utträda de derifrån egentligen icke för att blifva familjemödrar, utan för att blifva fruar och sålunda emanciperas från allt lifvets tvång. Hos de germaniska folken har man icke ens bland de högst bildade allmännare -hunnit omfatta denna sed eller osed, utan mödrarne hafva ännu barn att vårda och. uppfostra, och i synnerhet döttrarnes uppfostran utom familjen gäller för en olycka och-anlitas blott af nödtvång. En af Tysklands strängt skolade, men minst skolastiska filosofer, professor Erdmann Halle, anser) den qvinliga emancipationslusten hafva sin rot i den manliga ungdomens blaserade, matta och qvinliga väsen. Han säger härom bland annat: Emedan manliga bildningen stiger eller faller med qvinnans välde, så har hon i sin hand makten att hindra barbariets återvändande, som vi med så -stor ängslan frukta. Må hon emancipera sig från de falska teorier, hvilka emancipera oss från henne och kasta oss i råhetens armar. Må hon besinna sig och till bådas lycka lära åter inse den enkla sanningen, att det är vida lättare och bättre att syra verlden med en kyss, än att tjena den med afhandlingar — ofta nog endast tråkiga. Det är en filosofi, som gör skäl för namnet verldsvishet. Den rätt klart framlysande meningen är, att hvad qvinnan omedelbart kan verka för medborgliga samhället och staten. samt för menskliga bildningen i vetenskap och konst jemförelsevis är af föga värde mot hvad hon medelbart som maka och mor kan uträtta genom man och barn och öfverhufvud såsom sedens skaparinna i det enskilta lifvet genom männen. Ett fruntimmer finner sig troligef nedsatt genom påståendet, att hvarje förnuftsskäl, användt för hennes öfvertygande, är-bortkastadt. Hon anser det för öfvermod, om man öfverhufvud säger, att hon kan öfvertalas, icke öfvertygas. Och. likväl är detta, att mot henne använda :hennes egna vapen, hvilka dock mannen icke förstår att begagna, emedan äfven hans öfvertalande blir blott en mindre redig demonstration, medanqvinnan öfver: talar icke genom vällagda ord, utan genom känslans uttryck; framkallade af ögonbliekets ingifvelse och derföre afpassande det rätta ögonblicket. Känslan är ett mångtydligt ord. Men då man säger, att qvinnan i sina handlingar. ledes af. sin känsla, förstår man dermed just detta, att hon icke, först: reflekterar och öfverlägger, utan handlar i ostördt medvetande, att hvad hon vill och gör är det rätta. Öfverläggningen förutsätter grundsatser och allmänna ändamål och består i handlingens hänförande till dessa. Men den, som en gång beger sig ut på grundsatsernas ebit, har ingen gräns för öfverläggningen. Den kan fortgå i oändlighet, utan att absolut säkerhet vinnes för handlingens öfverehsstämmelse med grundsatserna eller dess tillräcklighet såsom medel för ändamålets vinnande. Å ena sidan ifverm att verka, passionen, å den andra. omständigheternas tvång måste göra slut på öfverläggningen, ett beslut fattas och verkställas. Det är mannens lott att sålunda kämpa striden mellan grundsatserna och det bestående i samhälle och stat — det är hans lott just derföre, att han går utom familjen till en verksamhet, som icke i -dess-vana-och sed har sin regel. Endast i den mån han förmår skapa sig en ny sed, ett handlingssätt, i hvilket grundsatserna utan ängslig öfverläggning göra sig gällande, kan han i sina handlingar känna sig fri och tillfredsstäld Men till en sådan sed åter kan-han-icke komma, om icke hans grundsatser äro så beskaffade, att den af dem ledda verksamheten verkligen något uträttar, om de icke öfverensstämma med det beståendes kraf, så att handlingarne verkligen utveckla och omskapa det i samhälle och stat gifna. I en inskränktare sambällsställning är det jemförelsevis lättare att komma till. säkerhet i handlingen. Man behöfver blott lefva sig in i samhällsordninen; och endast i tider, då denna är mer eller mindre störd; eller blott i den ena eller andra länken hotar med förfall, blir det fråga om grundsatser och öfverläggning. Men; i den högre verksamheten för staten är det blott geniet gifvet, att ur sig handla och skapa det nya med omedelbar visshet om dessa skaelsers berättigande och inneboende lifskraft. ör det stora flertalet af män blir deremot, då de sträfva för det allmänna, lifvet icke blott ett mödosamt arbete, utan äfven en fortgående inre oro och strid, osäker tvekan vid bandlingens bestämmande och ringa hugnad åt dess resultater. Detta hörer, såsem sagdt.