TVENNE FANILJEMÖDRAR, ÅF Fi M. 8. SCHWARTZ.) Fyratioåtta timmar hade icke förgått sedan professorskan såg sin son, men denna korta tid Kade varit tillräcklig att åstadkomma en stor förändring i dessa vackra, energiska drag. Dec tycktes hafvaförstelnats under den inre kamp han utkämpat; så hårda och oböjliga föreföllo de, Endäst med en stum bugs nihg helsade han modren, nickade åt Albertine, tryckte. doktorns bänd.och gick sedan fram till. faderns säng. — Professorn räckte honom handen :med de orden: Jag har mycket att säga dig, innan jag anträder den långa resan; derföre-har jag låtit kalla dig. — Min söta — tillade professorn vänd åt sin fru — jag skulle önska tala vid min son. EHvadprofessornoch häradshördingen sade behöfva vi icke upprepa. Deras, samtal upptog--helaförmiddagen; och då doktorn återkom på middagen, fann han ännu far och son inneslutna; men som professorns tillstånd var sämre, förbjöd han. alla vidare samtal, hvilka endast uttömde den sjukes krafter, Richard bad hennes nåd skicka efter deras husläkare, emedan han önskade konsultera honom. Nu följde tretton-dygn af-plåger för den stackars. sjuke, af stum men namnlös oro för Albertine; som, blek och tyst, dag och natt vakade vid hans hufvudgärd och aldrig veck derifrån.. De få ögonblick hon njöt någon hvila voro när fadern shimrade. j sitt hufvud mot hans hnfvuds gret sig till sömn: — Ibland bad Richard: För min skull, Albertine, hemta litet hvila! ) Se Aftonbladet n:r 200-—213, 215, 216, 218—223, och 225—236. r( i